Kategoriarkiv: Debatt

Förstår lärarnas besvikelse

Avtalet som lärarfacket LR och Mette Fjelkner tackade ja till ser inte ut att vara mer än hur avtalen brukar se ut. Några procent som ger kanske drygt en femhundring i netto. I stort sätt är det väl vad vi alla väntar sig – det blir inte så mycket mer. Lärarmyteriets skribenter är ledsna och uttrycker det så HÄR. Bertil Törestad, en av de bloggare som skrivit många inlägg som kan uppfattas stå emot lärarnas kamp om högre löner, skriver följande inlägg HÄR som ändå visar att det inte bara är lönerna som är viktiga. Missa inte detta inlägg Tomma tunnor bullrar mest…

Men jag förstår lärarnas besvikelse, ilska och krav på avgång. Från lärarfackets håll har man gått ut med storsläggan. Nu skall vi verkligen göra något åt det här. Och lärarna fick budskapet – att nu tänker vi verkligen jobba för det här. Men av en hel hand blev det en tumme eller utifrån lärarnas perspektiv – en tumnagel. För även om lärarnas löner höjs med 10 000 kronor med tiden, så gör ju allt annat också. Och frågan är om det blir en höjning utöver den som alla andra får och i linje med den utbildningslängd lärarna har.

Jag tror dock inte att det räcker för lärarna att få 10 000 kronor i höjd lön t.ex. under två år. Med tanke på att deras villkor inte förändras genom en lönehöjning, så man kan fråga sig varför detta område inte finns med i avtalet, utan skall utredas först. (Behövs det verkligen utredas) Men självklart skulle en sådan löneökning få lärarna att känna det värde deras arbetsinsats förtjänar under de omständigheter de själva nämner, verkar som lärare.

En fråga jag ställer mig är Varför lärarfacket inte lyssnar på sina medlemmar, utan utgår från vad de i facket anser vara det bästa. Jag vet, eftersom jag jobbat fackligt och på olika fackförbund hur svårt det kan vara att få igenom sina krav. Men i de flesta fall har dessa krav gått igenom genom stridsåtgärder o.dyl. Inte genom att tacka ja till bud som medlemmarna sen rasar över.

Men kanske man måste vara någorlunda i fas med sina medlemmar, om man inte vill få krav på sig att avgå.

Annonser

Debatt om fakta kontra kritiskt tänkande

Vill rekommendera en artikel som är publicerad på Skola och Samhälle – Max Wallinders – Håll käften!

En del reagerar på hur artikeln är skriven och att det förekommer uttryck som Håll Käften. Men, borde man egentligen inte reagera på att det skall behövas kraftuttryck för att överhuvudtaget få sin röst hörd. Min tolkning är att det här är en lärare som fått nog av att läsa och höra om skolan, dess lärare och hur de undervisar som inte stämmer överens med den verkligheten som de flesta lärare känner till.

Lärarna tillhör väl, liksom den grupp jag tillhör – lärarutbildarna, den grupp som bara får uttala sig eller blir tagna på allvar om det är något negativt man vill få fram till allmänheten.

Det är t.ex. PK att uttrycka sig negativt om lärarutbildningen och dess lärarutbildare. Själv har jag fått höra att jag försvarar det som är dåligt, att jag ingår i verksamheten och därför är blind, att det är mitt fel att skolan har problem, att jag har en större bevisbörda än alla andra som tycker till och att jag borde erkänna min inkompetens. Stämningen är väl numera på så sätt att man med alla krafter försöker att stoppa de som försöker att tränga igenom denna negativa rapportering. Och den står media till stor del för.

Det har blivit suspekt att trivas jobba som lärare och lärarutbildare t.ex. Hur kan man gilla sitt jobb, när det är så undermålig undervisning man sysslar med osv. och när det går studenter som inte anstränger sig tillräckligt mycket eller kan komma in utan att ha högsta betyg i alla ämnen? För just det sistnämnda är verkligen PK att uttrycka.

Jag har naturligtvis en helt annan uppfattning, kanske för att jag har insikt vilka studenterna är och vilka krav som ställs. Därför kan jag förstå i meningen begripa, Max Wallanders sinnestämning som artikeln ger uttryck för.

Utbildnings-, skol- och forskningsdebatten

Det är inte enkelt att summera den senaste tidens debatt på olika bloggar. Här kommer några axplock som jag särskilt har uppmärksammat. Det är ämnen som återkommer frekvent.

Man kan tro att det handlar om tre olika debatter, men det är eller har blivit en och samma debatt. Däri ligger kanske problemet med att komma närmare varandra. Inom utbildnings- och skoldebatten finns dessutom olika ideologier som kontrasterar varandra. Och inom forskningsdebatten handlar det om pedagogik, didaktik/ämnesdidaktik och skolnära forskning, samt om pedagogiska forskare och lärare som forskar. Men det är inte olika debatter detta ingår utan inom samma debatt. Och man kallar allt för den pedagogiska forskningen och menar att den inte alls är till nytta för skolans lärare. Men, som jag ser det, är det den didaktiska eller snarare den skolnära forskningen som behöver utvecklas och bli kvantitativt större (förutom mer kvalificerad). Fler lärare skulle behöva forska eller fler forskare skulle börja med den typen av forskning.

Ingrid Carlgen går in i debatten på Skola och Samhälle och skriver om forskning om och forskning i skolan. Det är en viktig skillnad hon gör. Det behövs mer av forskning i skolan.

Men, här menar en del i debatten att all forskning om skolan inte är till nytta för lärarna i skolan och kan t.o.m. föra fram åsikten att den skall läggas ner till förmån för forskningen i skolan. Här kan jag inte riktigt förstå resonemanget. Om jag går till ett annat område, skulle man kunna säga att forskning om Sverige inte är till nytta och att den skall läggas ner till förmån för forskning om hur det här i Sverige för medborgarna att leva i. Men för att kunna förstå hur det är att leva i Sverige behöver man forskning om Sverige. Likadant är det för lärare – för att kunna förstå sin lärarroll behöver de också kunskaper om skolan som organisation, skolans historia, men även en hel del om de elever de skall undervisa.

En del menar att pedagogisk forskning är urusel, när man egentligen talar om att det är den forskningen som Carlgren talar om – i skolan, som saknas. Men för att något saknas betyder inte att det existerande är uruselt. Däremot att det är uruselt att denna forskning inte existerar i hög grad. Och att det är uruselt att forskningen inom området får endast 200 miljoner och att den går till forskning som inte har att göra med forskning i skolan. (se Kroksmark)

En debattör menar att vi som skiljer på detta sysslar med ordklyverier. Jag håller naturligtvis inte med – det är en stor skillnad mellan den pedagogiska respektive didaktiska, ämnesdidaktiska och den skolnära forskningen.

På bloggen skoloverstyrelsen,se har Christan Lundahl skrivet ett långt inlägg Den populära pedagogiken, som är intressant att ta del av.

I debatten speciellt om lärarnas löner handlar det om vilken lärarkategori som skall ha mest lön. SKL menar att det är de duktiga lärarna som skall ha högre lön. Andra och för att ta ett exempel menar att gymnasielärarna skall ha högre lön än förskollärarna, eftersom dessa lär barnen ramsor och gymnasielärarna lär eleverna om kvantfysik. Man värderar uppdraget och ser det ena som finare än det andra och att det då är fel att förskollärare nästan har lika lön som gymnasielärarna. För egen del menar jag att gymnasielärarna skall ha högre lön än de har i dagsläget, men även övriga lärarkategorier skall ha det. Frågan är om det är hur man värderar det uppdrag olika lärare har som skall ligga till grund för lönen. Och man kan fråga sig vad som är viktigast att stimulera barnens språkutveckling eller att lära elever om kvantfysik. Det är troligen få som kommer ha nytta av kvantfysik, men de flesta av en god språkutveckling. Så, hur skall man se på det här?

[…] Numera har alla lärare ungefär lika stora löner var de än arbetar. En ideologi som är tämligen socialistisk har segrat, nämligen att det är lika ”fint” att lära barnen ramsor på dagis som att orientera dem i kvantfysik på gymnasiet. Därför bör dessa lärare lönemässigt värderas tämligen lika. Det blir ett ramaskri, särskilt i detta forum om man anser att en fordonslärare bör ha mer undervisningstid och lägre lön än en lektor i kemi eller tyska. […] kommentar av (Maria Settergren)

För övrigt har Maria Settergren skrivit ett intressant inlägg – Politiker och experter styr och ställer med lärarkåren – i den tråd jag tagit citatet från en av kommentarerna – som är värd att läsa.

Sist men inte minst vill jag rekommendera en läsning av Helena von Schantz senaste inlägg i vilket hon tar upp flera sidor av läraryrket – Lärartycket.

 

Intressant om frågan om Vem ska få ha barn? Är föräldrar egoistiska och är det bara de som har råd att få barn som skall ha den rätten? Eller, ska vi i samhället stödja alla som av olika skäl inte har fått råd att ha barn, på grund av arbetslöshet mm.

Läs mer HÄR om vad Marianne Ohrlander tycker om fattigdom och Sofia Mirjamsdotters kritik.

(H)årets meningslösa och kanske viktigaste debatt

Det här har jag missat fullständigt. Det handlar om en hårig armhåla på en kvinna Lena Ehrin (ve och fasa) i publiken under Melodifestivalen. Jag noterade denna hårighet, ungefär som jag noterar en mans håriga armhåla, men glömde sen bort det. Men det blev en storm på nätet och den missade jag. Kvinnan har hängts ut på Facebook och all sköns vidrigheter har nämnts om kvinnan med sin håriga armhåla. Och det handlar inte om så oskyldiga saker som att hon borde skämmas, att som kvinna inte raka sin armhåla. Nej, såvitt jag förstår är hon äcklig mm.

Alla verkar ha reagerat, bloggare, men även Media och idag tog Nyhetsmorgon i TV4 upp saken (det var så jag fick reda på det). Men den som var först att reagera är Hanna Fredén och en annan bloggare som är läsvärd har skrivit en om det i sin krönika – Sofia Mirjamsdotter (Mymlan)

Kan vi, snälla, år 2012 i vårt upplysta samhälle vara överens om att det är okej att bryta mot normer, att det är upp till var och en att raka sig eller inte raka sig, att vara långhårig eller korthårig, smal eller tjock, modeintresserad eller inte? Kan vi vara överens om att det under inga omständigheter är okej att håna en annan människa på grund av dens utseende? Kan vi också vara överens om att närhelst vi ramlar över någon som går över gränsen så reagerar vi? Mobbare ska inte få stå oemotsagda. Det är ocoolt att håna andra på grund av utseende.

Det finns många fler som har reagerat. En av dem som reagerar svalt är Johan Hakelius, som avslutar sin kolumn med orden –

Allt ska vridas till det ­personliga och allt ska svepas in i starkast möjliga känslor.

Jag är rädd att vi har glömt hur vackra ljumma känslor kan vara. Och för Lina Ehrin och hennes armhåla vägrar jag att känna något starkare än mild överraskning och lätt sympati.

Det var ett litet axplock.

Vad anser jag själv då och varför är rubriken på det här inlägget dubbelt – meningslösa men viktiga debatt. De flesta inser nog vart jag vill komma. Det är fullständigt meningslöst att ens bry sig om en kvinnas armhåla, men det är just det som är det viktiga i debatten – att inse att hårets vara eller icke-vara under armarna på en kvinna faktiskt är fullständigt betydelselöst. Alla måste få ha rätten, speciellt om vi i Sverige slår oss för bröstet för att vara individualister. Det här är ju ett typexempel på att vi alla skall vara i enlighet med en mall. Inte endast en norm, utan verkligen i betydelse – en mall. Om inte, så hängs personen ut. Vad är det som gör att vissa känner sig så hotade över lite hår. Varför bryr sig om hur andra ser ut, klär sig och väljer leva sina liv?  Varför i hela fridens namn är det så viktigt?