Kategoriarkiv: Egna studier

Vad gör universitetslärare när de inte är med studenterna?

Läste en ledare på SvD igår om kvalitet och sommarkurser och själva innehållet i den har jag inte så många invändningar emot. Däremot vill jag resonera lite om universitetslärares arbetstid med utgångspunkt från en av kommentarerna som inte alls är så ovanlig som man kan tro. Idag läser jag på Lärarmyteriet om det misstroende som finns mot lärarna. Detta misstroende finns till viss del även mot universitetslärare.

En mycket jämnare arbetsbelastning för både studenter och lärare skulle uppnås med ett tre terminers system. Det finns ju ingen anledning att universiteten står mer eller mindre öde mellan 1juni och 1 september. Tog man dessutom bort förtroendearbetstiden och införde arbetsplatsförlagd 40 timmars veckor tror jag nog alla skulle tjäna på detta.

Tänker inte gå in så mycket på för- och nackdelar med tre-terminerssystem. Men jag vill ändå betona några saker 1) att inlärning, lärande mm. är en process som inte går att forcera. Hjärnan behöver få vara ifred, dvs. få ta semester från det man traditionellt kallar för ”input” och få bearbeta detta. Därför är det inte säkert att så många skulle tjäna på detta i ett längre perspektiv. Förutom de fåtal som klarar av att både intensivplugga och få kunskaperna att fastna i ett längre perspektiv är de flesta beroende av en viss tid. Frågan är också hur det går med fördjupningen och progressionen. Jag vill också betona 2) problematiken med semestrar för universitetslärarna. Hur många vill ha semester i mars och jobba på sommaren. Eller hur har man tänkt sig, att stänga universitetet i sju veckor. Och undervisa fram till midsommar. Och vill majoriteten av studenterna studera på sommaren. Ett ytterligare problem som då måste lösas är 3) när bedömningarna av den avslutande tentan skall ske. Nu jobbar vi ju fram till midsommar med bedömningar och kan i bästa fall börja vår semester efter den.

Sen kommer vi då till förslaget om att man skall ta bort förtroendearbetstiden, som hos oss är forskar-, kompetens-, utvecklings och egentid. En universitetsutbildning blir till slut kvalitetsdränerad om inte universitetslärarna har möjlighet att forska och kompetensutveckla sig, samt läsa in sig på ny kurslitteratur; utveckla undervisningen; skriva kompendier mm. Och arbetsförlagd arbetstid för lärarna, kräver  att alla har egna rum, samt att vi har fler undervisningstimmar. För hur många studenter sitter på institutionerna och pluggar, samt behöver hjälp av sin lärare. Och hur skall någon kunna koncentrera sig om hon eller han blir distraherad hela tiden. Det är dessutom vuxna studenter med hem och familj, och det är inte en grund- eller gymnasieskola i vilket innebär att vi inte har samma typ av ansvar för studenterna. Vårt ansvar ligger på ett annat plan.

Jag tror dock att kommentarer av den här typen läggs av dem som tror att det enda vi gör, är det som är synligt, dvs. när vi står i seminariesalen och den respons och betyg som ges när tentan är färdigbedömd.

Vad gör vi då när inte studenterna ser oss i seminariesalen.

Jag har en årsarbetstid på 1700 timmar och semestertjänst som omfattar sju veckor och inga lov alls. Av dessa 1700 timmar har jag forsknings-, kompetens-, utvecklings- och egentid på 30%, men den är beroende av undervisningen. Om jag har ett administrativt uppdrag, får jag avdrag. Men vid 70% undervisning blir det cirka 255 timmar per termin. Nu äts en del av den tiden upp på grund av bedömningar av tentor, men om vi bortser från detta praktiska hindret, ger det oss en möjlighet att t.ex. fortbilda oss eller arbeta med egen forskning. Egentid i det här fallet handlar om att vi bestämmer själva vad vi behöver göra, men inte att vi kan göra andra saker, som att måla om huset, eller ligga i hängmattan mm. Vi kan inte ge oss iväg ut och resa heller. Vi är i tjänst och skall vara tillgängliga.

Inför en ny kurs på lärarprogrammet 2001 som skulle börja HT11 läste jag in tre moment i Filosofi då kursen behandlar etiska dilemman. I och med att jag samtidigt forskar på etik inom lärarutbildningen slog jag två flugor i en smäll. Detta innebar att när jag började undervisa på kursen hade jag mer kunskaper med mig än dem jag kunnat få av att bara läsa in kurslitteraturen. Jag hade en tydligare uppfattning om vad som var viktigt i relation till målen och när jag bedömde deras skriftliga examinationer och deras diskussioner kring etik, bättre kunde bedöma om det verkligen handlade om pliktetik eller dygdetik eller om det handlade om någon annan etisk inriktning. Jag läste Kant, Nietzche, Arendt, de Bevoir m.fl., samt Platon och Aristoteles m.u.p i deras etiska hållning.

Hur skall något av detta kunna ske om vi tar bort timmarna och att vi skall befinna oss på institutionen 40 timmar i veckan.

Förutom det som har med undervisningen att göra har vi möten, mailkontakter och en hel del omexaminationer att ta hand om. Vi har också handledning och examination av uppsatser på olika nivåer. Bedömning av inlämningsuppgifter av olika slag är det som dominerar arbetstiden på, som jag ser det bekostnad av undervisningstid.

Man kan även fråga sig när en lärare arbetar. Om jag en timme före undervisningen, till synes strosar omkring i korridorerna eller går runt huset eller talar med några kollegor, kan man antingen se det som att jag slöar, gör ingenting eller att jag förbereder undervisningen? Vad tror ni? Om jag en timme efter den gör detsamma, kan det hända att jag funderar över de frågor eller annat som uppkommit under seminariet och hur jag skall gå vidare. Ja, samma fråga där – vad tror ni? Om jag läser artiklar på nätet eller följer skolbloggar, arbetar jag då eller gör jag ingenting. För mig är det lärararbete jag sysslar med. När jag läser skolbloggar får jag inblick i vilka synpunkter, uppfattningar och hur man tänker kring utbildning i största allmänhet. Det är heller inte intellektuellt, mentalt eller fysiskt möjligt att gå från ett seminarium kl. 12 och på en gång börja bedöma examinationer från en tidigare grupp studenter.

Om vi vill få en universitetslärarkår som lever i en bubbla och vilar på kunskaper de fått med sig från sin utbildning, och universitetsutbildningar som blir kvalitetsdränerade,  ja då skall vi verka för att ta bort alla möjligheter till att hela tiden hålla sig a´jour, kompetensutveckla sig, samt att få tid till sin egen forskning (även om den till vissa delar äts upp). Jag doktorerade på Platon för 10 år sen. Om jag skulle hålla i en kurs om hans tänkande och pedagogik, skulle jag behöva läsa in mig på en del litteratur som kommit sen dess. Mycket vatten har för övrigt runnit under broarna sen jag fick min doktorsexamen, inte minst gällande all den undervisning jag har haft.

Om man tar sitt lärarjobb på allvar och strävar efter att hålla en hög kvalitet, tar det tid och krävs utrymme. Om nu inte alla skulle göra det, måste man tjänstefördela efter att lärarna tar sitt uppdrag på allvar, inte efter dem som eventuellt inte gör det.

Jag har en realistisk arbetsfördelning och mår bra av det och trivs utmärkt. Varför rasera det med orealistiska krav, som inte någon tjänar på vare sig i ett kortare eller längre perspektiv.

Regler är okey

Till en viss grad är regler okey. Man skall veta vad som gäller. Ganska ofta finns ett regelverk och många gånger görs avsteg från detta till den grad att avsteget blir praxis. Själv har jag alltid trott att oavsett vilka regler som finns är sjukdom något som räknas som skälig frånvaro. Att man skall kunna bli avstängd från t.ex. en kurs man går har jag aldrig haft en tanke på. Komplettering ja, lägre betyg på grund av att man missat viktig kunskap, ja, mm. Men jag vet att det förekommer, men då är det tydligt framskrivet och uttalat. Problemet är när detta tydliggörs under terminens gång att endast två frånvarotillfällen accepteras i all undervisning, när praxis har varit – obligatorisk närvaro under minst två seminarier, för övrigt kompletterande uppgifter och icke-obligatoriska föreläsningar.

För mig är glädjen att studera att inte känna tvång, samt att veta att om jag blir sjuk, inte riskerar att bli avvisad under pågående kurs. Att studera innebär ju ett åtagande och tar mycket tid och kraft. För studenter som måste bli godkända, kan en sådan regel som plötsligt börjar att gälla förstöra en hel del.

Jag tror inte att man löser problem med studenter som väljer att inte närvara på grund av att studierna inte är obligatoriska genom tvång och rädsla för att bli utkastade. Jag tror snarare på att man betonar vikten av att närvara på annat sätt. Och i vilket fall skall det inte komma som en total överraskning – att regler helt plötsligt gäller oavsett skäl. Om det är tydligt framskrivet från början, behöver man inte göra sig några illusioner och kan avstå. Det kan bli värre om man planerat in studier som man sen måste avbryta på grund av att glädjen med dem försvunnit. För vem kan känna glädje av att inte vara säker på att gå klart kursen. Man kan ju bli sjuk under en vecka då det är fler lektionstillfällen än annars!

Jag tar inte den risken, vare sig med min hälsa eller mitt välmående under studierna.

Att läsa Nietzsche!

Har börjat att läsa Nietzsches verk Beyond Good and Evil och det är som att sätta sig i en bil, trycka på gasen och sen känna hur blodet rusar upp i huvudet över känslan av att det är bilen som kör dig och inte tvärtom. Jag hinner inte tänka, bara följa med. Hur skall jag klara av att läsa den boken utan att helt tappa andan.

Han är inte nådig mot Platon.

We should not be ungrateful towards dogmatism, but it nonetheless be said that the worst, most prolonged, and most dangerous of all errors to this day was a dogmatist´s error , namely Plato´s invention of pure spirit and the Good in itself. […] since Christianity is Platonism for the ”people” […]

Och jag svarar – det beror på hur man tolkar honom och att platonismen inte är  lika med Platon. Men jag är frestad att skriva en uppsats om Nietzsches kritik av Platon.

Maktens labyrint

En labyrint är ett system av gångar avsett att förvirra och att vilseleda den som färdas i den. Det är möjligt att se makten innersta betydelse som en labyrint. Att förstå vem som egentligen har makten kan vara detsamma som att irra runt i en labyrint, ta fel väg och hamna i en återvändsgränd, gå tillbaka och ta nästa väg som också leder till en återvändsgränd. Speciellt om kunskap saknas om maktens olika yttringar. Det svåraste kanske är att se att den som irrar omkring har makten själv att söka den rätta vägen. Det är lätt att skylla på labyrinten eller på upphovet till den.

Vem är det som utövar makt? Det finns olika definitioner på makt, att den kommer uppifrån, finns mellan människor och att det bara finns makt om den erkännes. Om en annan persons handling inte har någon effekt på mig, finns makten då. Det finns en människa som vill utöva makt, men uppstår den eller kvävs den i sin linda. Om jag ställer en fråga och blir upprörd över att den inte får ett svar, är det den som är tyst som har makten eller är det jag som ger tystnaden makt? Ger jag den som är tyst makten att förstöra min sinnesro.

Makten är inte endast en labyrint, utan kan också få ringar på vattnet. En person vill utöva makt, den andra ges makt som sedan används för att utöva makt på en tredje person, som i sin tur ger makt eftersom denne erkänner den. Blir upprörd och tar den till sig.

Jag blir maktlös om ingen tar mina ord på allvar. Men om jag inte bryr mig om att orden inte tas på allvar, tar jag makten över mina egna ord. De behöver inte bli bekräftade för att få lika stor betydelse när de uttalas för mig själv, även om ingen svarar på dem. Om någon reagerar på mina ord utövar jag då makt eller ger andra mig makten att tala. Det jag har sagt har varit viktigt för någon annan än mig själv. Eller är det orden i sig själva som utövar makten och jag bara är redskapet som för fram dem?

När jag nu går i Maktens labyrint, har jag hittat den rätta vägen till dess väsen eller återigen hamnat i olika återvändsgränder? Hur vet jag när jag gjort det? Hur kan jag någonsin veta det? Kanske när jag inte längre bryr mig om att söka efter den? Om jag låter bli att gå in i Labyrinten och låter mig bli vilseledd. Kan jag välja det själv? Och om jag blir inkastad, hur hittar jag ut?

Verksamheten igång igen!

Nu har höstterminen börjat på allvar, både vad gäller min egen undervisning, min forskning och mina egna filosofistudier. Allt handlar numera om etik och moraliskt handlande. Och allt går ihop och befruktar varandra. Fast några av de gamla kurserna finns kvar då jag har distansundervisning och en campusförlagd kurs som håller på att fasas ut. Senare under terminen skall jag ha några kurser på barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen. Det skall bli spännande. Har haft kursen tidigare, men nu är den aningen reviderad, samt fått en del ny kurslitteratur.

Nu undervisar jag yrkeslärare som är verksamma ute på skolorna och blivande förskollärare i den nya campusförlagda kursen på avancerad nivå. Två grupper har jag och de flesta skall arbeta i förskolan. Mycket roligt!

Igår på filosofin försökte jag ännu en gång förstå Zenons paradox med sköldpaddan, men lyckades inte helt den här gången heller. Lite närmare en förståelse har jag väl kommit, men, men… Fick iaf den matematiska lösningen igår, fast den skall visst vara omdebatterad. Enligt den kommer Zenon ifatt sköldpaddan.

Den här terminen skall vi läsa mer av Nietzsche i etiken och av Spinoza i metafysiken. I logiken handlar det mest om logik och vetenskapsfilosofi, vilket inte är ett främmande område för mig, men frågan om hur filosofer vetenskapar i jämförelse med samhällsvetare är intressant?

Debatterna inom skolområdet är på gång igen. Egentligen är det inte så mycket nytt man diskuterar och det är inte så märkligt eftersom ingenting i någon större mening förändras. Man diskuterar tvärsäkert om problemet med tvärsäkra uttalanden av forskare och i avhandlingar.  Nu debatteras även entreprenöriellt lärande. Och som en del tolkare det kan jag inte förstå att det lärande som redan finns formulerat i läroplanen numera kallas för entreprenöriellt. Men det är intressant hur ett ord kan få någonting redan existerande, att uppfattas som något nytt. Om det här låter förvirrat, avslöjar det min egen förvirring. Jag får inte grepp om det. Kanske jag viker ett annat inlägg helt åt detta någon gång.

Kompetensutveckling eller lämplighetsprövning?

Efter 10 års utbildning som gett åtminstone två universitetsexamina och 12 års erfarenhet som lärarutbildare är jag helt på det klara med att jag kan avgöra vilka mina eventuella brister är och  vilka områden som behöver utvecklas hos mig. Och om dessa mina brister blir påtagliga, t.ex. om jag skall in på ett område där dessa är till förfång för mig ser jag till att kompetensutveckla mig, dvs. läser in mig. Och om jag inte klarar av detta på egen hand, går jag kurser. Ingen behöver tala om att det är vad jag skall göra. För mig är det en självklarhet. Om jag blir tjänstefördelad en viss kurs, ser jag till att läsa mer än kurslitteraturen om jag inte har tillräckliga kunskaper. När jag läser kurslitteraturen kan jag ju upptäcka det. Vad är det jag inte kan förklara.

Jag tror att de flesta lärare ute på skolorna också kan avgöra det på egen hand. Men gör andra det. I debatter, från utbildningspolitiskt håll och även andra utanför skolans område m.fl. verkar det som om de flesta inte verkar tro att lärare klarar av detta. Man verkar tycka sig behöva tala om för lärare vad de brister i och vad som krävs av dem. Jag har full tilltro till att den behöriga läraren som måste undervisa i ett speciellt ämne den inte har behörighet i, är helt på det klara med att här behövs tid för kompetensutveckling.

Skillnaden mellan att vara universitetslektor och t.ex. grundskole- och gymnasielärare är att jag får kompetens- och forskningstimmar inskriven i min tjänstefördelning. Det är något som innebär att jag som lärare kan utveckla mina förmågor kontinuerligt. Jag kan utveckla min undervisning, läsa in mig på aktuell forskning, samt arbeta med min egen forskning. Allt detta höjer i förlängningen kvaliteten på undervisningen.

Av det skälet bör man titta på lärarnas möjligheter att kompetensutveckla sig, än att förutsätta att lärarna inte skulle inse att det skulle behöva det. Jag har sagt det många gånger – Ge lärarna tiden, så skulle nog de flesta ta chansen direkt. Ett exempel är att det ingår i läraruppdraget att hålla sig ajour med den senaste forskningen. När skall de hinna med det om de inte får tid att göra det.

Det kanske skulle bli billigare i nuläget att ge de lärare som redan verkar ute på skolorna kompetensutveckling än att införa lämplighetstester som kanske kostar mer än ger resultat. Om det nu är en ekonomisk fråga. Då undviker man dessutom det obehagliga ”utsorteringsmomentet” som rimmar illa med läroplansformuleringar och läraruppdraget. Det är möjligt att lämplighetsprövningen får mer substans om man upptäcker vilken typ av kompetensutveckling lärarna behöver än om dessa bygger på ett värderande om vad som är en bra lärare.

En genomgången lärarutbildning och lärarexamen innebär inte att det ploppar ut en för all framtid färdiglärd lärare. Att vara lärare innebär att hela tiden utbilda och bilda sig. Det ligger i yrkets natur, helt enkelt.