Kategoriarkiv: Lärare

Debatt om fakta kontra kritiskt tänkande

Vill rekommendera en artikel som är publicerad på Skola och Samhälle – Max Wallinders – Håll käften!

En del reagerar på hur artikeln är skriven och att det förekommer uttryck som Håll Käften. Men, borde man egentligen inte reagera på att det skall behövas kraftuttryck för att överhuvudtaget få sin röst hörd. Min tolkning är att det här är en lärare som fått nog av att läsa och höra om skolan, dess lärare och hur de undervisar som inte stämmer överens med den verkligheten som de flesta lärare känner till.

Lärarna tillhör väl, liksom den grupp jag tillhör – lärarutbildarna, den grupp som bara får uttala sig eller blir tagna på allvar om det är något negativt man vill få fram till allmänheten.

Det är t.ex. PK att uttrycka sig negativt om lärarutbildningen och dess lärarutbildare. Själv har jag fått höra att jag försvarar det som är dåligt, att jag ingår i verksamheten och därför är blind, att det är mitt fel att skolan har problem, att jag har en större bevisbörda än alla andra som tycker till och att jag borde erkänna min inkompetens. Stämningen är väl numera på så sätt att man med alla krafter försöker att stoppa de som försöker att tränga igenom denna negativa rapportering. Och den står media till stor del för.

Det har blivit suspekt att trivas jobba som lärare och lärarutbildare t.ex. Hur kan man gilla sitt jobb, när det är så undermålig undervisning man sysslar med osv. och när det går studenter som inte anstränger sig tillräckligt mycket eller kan komma in utan att ha högsta betyg i alla ämnen? För just det sistnämnda är verkligen PK att uttrycka.

Jag har naturligtvis en helt annan uppfattning, kanske för att jag har insikt vilka studenterna är och vilka krav som ställs. Därför kan jag förstå i meningen begripa, Max Wallanders sinnestämning som artikeln ger uttryck för.

Annonser

Likvärdighet, gemensamt innehåll och demokrati!

Diskussionen började hos bloggaren Tysta Tankar, då jag slog fram om hur en skola skulle kunna vara organiserad, dvs. en som fokuserar på elevernas intelligens, begåvning och intressen så att de skulle få en möjlighet att växa upp till starka och självständiga individer som kan göra egna val. Diskussionen hamnade i en återvändsgränd då bloggaren Jan Lenander förde in demokrati och likvärdighet i den. Och den fortsatte på min blogg om högerextremism, då han menade att mina ideér skulle tilltala den ismen, vilket jag inte förstod alls. Nu kommer frågan upp igen i mitt inlägg om Vad menar Eclund.

Jag tänker inte upprepa denna diskussion, men ändå koppla till det Jan Lenander efterlyser – ett centralt gemensamt innehåll som bestämts uppifrån i relation till likvärdighet. Jag menar att ett sådant innehåll, vilket innebär att alla skall kunna det,  leder till just yttre faktorer som betydelsen av vilka föräldrar man har och dess utbildning, vilken skola man går i och om man bor i en förort, mångkulturellt samhälle eller i innerstan (se t.ex. Bunars bok – När marknaden kom till förorten). Och att det blir den grupp som bestämmer det gemensamma innehållet som också är föräldrar till de barn som kommer lyckas bäst i skolan, dvs. betygsmässigt och gällande de kunskaper som anses vara värdefullast.

Alla elever är inte under samma tid, vare sig redo eller intresserade av att lära in ett speciellt innehåll, varför det krävs kompensatoriska åtgärder. För alla skall ju lära sig samma sak. Det handlar inte om att man endast ger eleverna möjligheten, utan att det blir mer av ett tvång. Om man då kopplar likvärdighet samman med detta, ser jag detta vara ”likhet” man egentligen talar om. Likvärdighet är för mig något annat. Det är att olikheter värderas lika. Och då tänker jag inte på eleven i första hand, då det här handlar om innehåll, utan om att inlärning av olika innehåll värderas lika. Men även förmågan att ta till sig detta innehåll (och då kommer vi in på elevens förmågor och intressen) är olika, men oavsett detta är det lika mycket värt – dvs. likvärdigt.

Jag skulle kunna utveckla detta mer i detalj, men jag nöjer mig med att ge en kort tolkning av likvärdighet som jag ser det.

När vi så kommer till demokrati – ser jag det inte vara speciellt demokratiskt att en grupp i samhället bestämmer vad andra skall kunna, hur de skall tänka och hur de skall leva sina liv. Det är inte speciellt demokratiskt att inte lyssna på unga människor och som lärare inte verkligen gå in för att stimulera deras begåvning inom detta. Oftast, sägs det, hör intresse och begåvning ihop. Om man kan sjunga har man troligen en vacker sångröst eller är musikalisk och kan öva upp sin röst. Och nu tänker jag inte på alla de som söker till Idol för att de vill bli kända för det är något helt annat. De som har begåvning för matematik och teknik är oftast, sägs det, också mycket intresserad av detta. Att vi inte alla gånger ser att intresse och begåvning hör ihop hos andra, kan bero på att deras intressen inte har uppmärksammats vare sig i hemmet eller i skolan och därför inte har utvecklat sin förmåga. Är man passionerat intresserad, ja då kanske yttre stimulans inte behövs i samma grad.

Man kan naturligtvis uppfatta det jag för fram är nu som ogenomförbart – och jag håller med. I den skola vi har är det inte möjligt utan att radikala, kanske rentav revolutionära (fredliga sådana) förändringar behövs för att det skall kunna ske. Men vi kan ändå försöka att byta perspektiv ibland och inom ramarna för det system vi har, lyssna på eleverna och anta en elevs perspektiv. Och vi kan i vilket fall följa Barnkonventionen.

Det finns inom barn- och ungdomsvetenskapen, kurslitteratur som handlar om barnperspektiv, barns perspektiv och ett barns perspektiv. Det perspektiv vi främst tillämpar är barnperspektivet – vi ser på barnet efter hur vi ser är det bästa för barn. Jag rekommenderar därför en läsning av Gunilla Halldéns artikel om distinktionerna mellan dessa perspektiv (www.ped.gu.se/pedfo/pdf-filer/hallden.pdf) . Man kan som jag ser det byta ut barn mot elev.

Andra artiklar av Birgitta Qvarsell är också läsvärda. En av dem hittar ni här (www.ped.gu.se/pedfo/pdf-filer/qvarsell.pdf)

Läs gärna Artikel 12 i Barnkonventionen!

Det finns också en hel del att säga om att barnets värld inte är densamma som den vuxnas värld. Men det är den vuxnas värld vi ofta vill förmedla utan att ta hänsyn till barnets. Det får dock bli ett annat inlägg.

En bra och duktig lärare är inte detsamma som g, vars värde är knappt 10 m/s².

Man har kommit fram till att tyngdaccelerationen är 9,82 m/s² och på samma sätt talar företrädare för skola och utbildning, politiker, lärarfack, lärare själva m.fl. om ”bra och duktiga lärare” som om det endast fanns ett enda mått på vad som är en bra och duktig lärare  i alla situationer. Det mesta gällande all annan forskning än den som är ”exakt” och universell är att det finns flera definitioner, flera mått och en osäkerhet och att man därför alltid måste redovisa vilken man utgår från. När man talar om accelerationen behöver man inte varje gång betona att den är 9,82 m/s². Varje gång man mäter den får man samma svar. Kanske det kan variera i liten grad, vilket jag inte alls känner till, men hastigheten blir inte helt plötsligt 4,82.  Man har även kommit fram till att en fjäder och en sten faller lika fort till marken, men i ett lufttomt rum. Här preciserar man att måttet inte håller när man måste ta luften i beaktande.

Jag har själv gjort experimentet med att låta ett tungt och ett lättare föremål falla till marken (dock inte en fjäder) och de faller ner samtidigt. Men om jag går ut och frågar andra om vad som är en bra och duktig lärare, får jag olika svar.

Om någon börjar tala om att lärare skall vara bra och duktiga, blir jag helt ställd av, som det verkar, övertygelsen om att det skulle finnas ett mått eller en definition på samma sätt som tyngdaccelarationen. På vilket sätt skall de vara bra och duktiga och enligt vems mått? Tror jag har skrivit några gånger på den här bloggen, men även i kommentarer i andra bloggar  – att den mest inbitna vetenskaparen börjar tala om bra och duktiga lärare, sekunden efter att denne har efterlyst vetenskaplighet för skolan, dess lärare och den pedagogiska, didaktiska och ämnesdidaktiska forskningen. I utvärderingar finns ofta bra och dåligt med t.o.m på universitetsnivå inom olika discipliner.  Hur skall man få lärarna att bli vetenskapliga om de själva blir värderade efter ovetenskapliga mått, dvs. efter hur man tycker något är – bra eller dåligt. För iom detta uppmuntrar man just det. Visst finns det värdeteorier och de är vetenskapliga, men de preciserar exakt vad de menar med de värden de talar om. När det gäller lärare, tycks man förutsätta att det endast finns ett enda mått och att alla förstår vilket man utgår från.

Konsekvensen blir att varje individ ser på bra och dålig lärare på sitt sätt (även om vi delar vår uppfattning med andra, men inte med alla) och resultatet blir ofta att man talar förbi varandra.

Utbildningspolitiker vill att skolan skall vila på vetenskaplig grund, att vetenskapligheten inom lärarutbildningen skall öka, att lärarutbildare skall vara lektorer och att all undervisning skall kvalitetshöjas enligt vetenskapligt mått, samtidigt som man i nästa sekund talar om att lärarutbildningen behöver locka till sig duktiga studenter och att vi måste ha bra och duktiga lärare. Hur kan man tro att vetenskapligheten hos lärare skall öka om man sanktionerar denna uppdelning som baserar sig på ett värderande och onyansering.

En del anser att jag är negativ mot allt värderande. Ja, då det leder fel och fokuserar på lärare egenskaper som hon eller han kan dela med de flesta människor oavsett yrkestillhörighet. Istället för att man fokuserar på vad uppdraget verkligen är och vilken kompetens läraren behöver. Talar man om bra eller dålig kompetens? Nej, är man kompetent så är man.

Överhuvudtaget verkar det finnas en tendens att bedöma yrken efter att dessa är möjligt att stoppa in i en typ av t.ex. formeln för gravitation … enligt Newton för att ta ett inte så lyckat exempel med tanke på att min fysiklärare sa att hans teori inte gäller längre. Men att det är en bra grund för att förstå hur man gått vidare. Einsteins tolkning skall tydligen vara mer korrekt än Newtons.

F=\frac{Gm_1m_2}{r^2}
Tänk om det vore så enkelt att dela in vår verklighet och våra liv i en formel och få samma resultat varje gång.
BRA Lärare = ————-
Jag är inte emot att någon säger att de vill ha en bra och duktig lärare, om de preciserar efter vilket mått de utgår från och att de visar på en medvetenhet om att det kan se ut på annat sätt. Det vill säga, att de är medvetna om att de inte står för någon universell sanning, utan att de utgår från sina egna eller de värderingar de rådande samhället vilar på.
**************

Vad gör universitetslärare när de inte är med studenterna?

Läste en ledare på SvD igår om kvalitet och sommarkurser och själva innehållet i den har jag inte så många invändningar emot. Däremot vill jag resonera lite om universitetslärares arbetstid med utgångspunkt från en av kommentarerna som inte alls är så ovanlig som man kan tro. Idag läser jag på Lärarmyteriet om det misstroende som finns mot lärarna. Detta misstroende finns till viss del även mot universitetslärare.

En mycket jämnare arbetsbelastning för både studenter och lärare skulle uppnås med ett tre terminers system. Det finns ju ingen anledning att universiteten står mer eller mindre öde mellan 1juni och 1 september. Tog man dessutom bort förtroendearbetstiden och införde arbetsplatsförlagd 40 timmars veckor tror jag nog alla skulle tjäna på detta.

Tänker inte gå in så mycket på för- och nackdelar med tre-terminerssystem. Men jag vill ändå betona några saker 1) att inlärning, lärande mm. är en process som inte går att forcera. Hjärnan behöver få vara ifred, dvs. få ta semester från det man traditionellt kallar för ”input” och få bearbeta detta. Därför är det inte säkert att så många skulle tjäna på detta i ett längre perspektiv. Förutom de fåtal som klarar av att både intensivplugga och få kunskaperna att fastna i ett längre perspektiv är de flesta beroende av en viss tid. Frågan är också hur det går med fördjupningen och progressionen. Jag vill också betona 2) problematiken med semestrar för universitetslärarna. Hur många vill ha semester i mars och jobba på sommaren. Eller hur har man tänkt sig, att stänga universitetet i sju veckor. Och undervisa fram till midsommar. Och vill majoriteten av studenterna studera på sommaren. Ett ytterligare problem som då måste lösas är 3) när bedömningarna av den avslutande tentan skall ske. Nu jobbar vi ju fram till midsommar med bedömningar och kan i bästa fall börja vår semester efter den.

Sen kommer vi då till förslaget om att man skall ta bort förtroendearbetstiden, som hos oss är forskar-, kompetens-, utvecklings och egentid. En universitetsutbildning blir till slut kvalitetsdränerad om inte universitetslärarna har möjlighet att forska och kompetensutveckla sig, samt läsa in sig på ny kurslitteratur; utveckla undervisningen; skriva kompendier mm. Och arbetsförlagd arbetstid för lärarna, kräver  att alla har egna rum, samt att vi har fler undervisningstimmar. För hur många studenter sitter på institutionerna och pluggar, samt behöver hjälp av sin lärare. Och hur skall någon kunna koncentrera sig om hon eller han blir distraherad hela tiden. Det är dessutom vuxna studenter med hem och familj, och det är inte en grund- eller gymnasieskola i vilket innebär att vi inte har samma typ av ansvar för studenterna. Vårt ansvar ligger på ett annat plan.

Jag tror dock att kommentarer av den här typen läggs av dem som tror att det enda vi gör, är det som är synligt, dvs. när vi står i seminariesalen och den respons och betyg som ges när tentan är färdigbedömd.

Vad gör vi då när inte studenterna ser oss i seminariesalen.

Jag har en årsarbetstid på 1700 timmar och semestertjänst som omfattar sju veckor och inga lov alls. Av dessa 1700 timmar har jag forsknings-, kompetens-, utvecklings- och egentid på 30%, men den är beroende av undervisningen. Om jag har ett administrativt uppdrag, får jag avdrag. Men vid 70% undervisning blir det cirka 255 timmar per termin. Nu äts en del av den tiden upp på grund av bedömningar av tentor, men om vi bortser från detta praktiska hindret, ger det oss en möjlighet att t.ex. fortbilda oss eller arbeta med egen forskning. Egentid i det här fallet handlar om att vi bestämmer själva vad vi behöver göra, men inte att vi kan göra andra saker, som att måla om huset, eller ligga i hängmattan mm. Vi kan inte ge oss iväg ut och resa heller. Vi är i tjänst och skall vara tillgängliga.

Inför en ny kurs på lärarprogrammet 2001 som skulle börja HT11 läste jag in tre moment i Filosofi då kursen behandlar etiska dilemman. I och med att jag samtidigt forskar på etik inom lärarutbildningen slog jag två flugor i en smäll. Detta innebar att när jag började undervisa på kursen hade jag mer kunskaper med mig än dem jag kunnat få av att bara läsa in kurslitteraturen. Jag hade en tydligare uppfattning om vad som var viktigt i relation till målen och när jag bedömde deras skriftliga examinationer och deras diskussioner kring etik, bättre kunde bedöma om det verkligen handlade om pliktetik eller dygdetik eller om det handlade om någon annan etisk inriktning. Jag läste Kant, Nietzche, Arendt, de Bevoir m.fl., samt Platon och Aristoteles m.u.p i deras etiska hållning.

Hur skall något av detta kunna ske om vi tar bort timmarna och att vi skall befinna oss på institutionen 40 timmar i veckan.

Förutom det som har med undervisningen att göra har vi möten, mailkontakter och en hel del omexaminationer att ta hand om. Vi har också handledning och examination av uppsatser på olika nivåer. Bedömning av inlämningsuppgifter av olika slag är det som dominerar arbetstiden på, som jag ser det bekostnad av undervisningstid.

Man kan även fråga sig när en lärare arbetar. Om jag en timme före undervisningen, till synes strosar omkring i korridorerna eller går runt huset eller talar med några kollegor, kan man antingen se det som att jag slöar, gör ingenting eller att jag förbereder undervisningen? Vad tror ni? Om jag en timme efter den gör detsamma, kan det hända att jag funderar över de frågor eller annat som uppkommit under seminariet och hur jag skall gå vidare. Ja, samma fråga där – vad tror ni? Om jag läser artiklar på nätet eller följer skolbloggar, arbetar jag då eller gör jag ingenting. För mig är det lärararbete jag sysslar med. När jag läser skolbloggar får jag inblick i vilka synpunkter, uppfattningar och hur man tänker kring utbildning i största allmänhet. Det är heller inte intellektuellt, mentalt eller fysiskt möjligt att gå från ett seminarium kl. 12 och på en gång börja bedöma examinationer från en tidigare grupp studenter.

Om vi vill få en universitetslärarkår som lever i en bubbla och vilar på kunskaper de fått med sig från sin utbildning, och universitetsutbildningar som blir kvalitetsdränerade,  ja då skall vi verka för att ta bort alla möjligheter till att hela tiden hålla sig a´jour, kompetensutveckla sig, samt att få tid till sin egen forskning (även om den till vissa delar äts upp). Jag doktorerade på Platon för 10 år sen. Om jag skulle hålla i en kurs om hans tänkande och pedagogik, skulle jag behöva läsa in mig på en del litteratur som kommit sen dess. Mycket vatten har för övrigt runnit under broarna sen jag fick min doktorsexamen, inte minst gällande all den undervisning jag har haft.

Om man tar sitt lärarjobb på allvar och strävar efter att hålla en hög kvalitet, tar det tid och krävs utrymme. Om nu inte alla skulle göra det, måste man tjänstefördela efter att lärarna tar sitt uppdrag på allvar, inte efter dem som eventuellt inte gör det.

Jag har en realistisk arbetsfördelning och mår bra av det och trivs utmärkt. Varför rasera det med orealistiska krav, som inte någon tjänar på vare sig i ett kortare eller längre perspektiv.

Nutidens betygshets och lärarstress

När jag läser om Betygshets och lärarstress i skolan på Lärarmyteriet, tänker jag på min egen skoltid. Visst var det en skolform jag aldrig vill få tillbaka och visst var betygen allenarådande, men någon stress fanns inte. Egentligen tog vi det ganska lugnt både elever och lärare, till och med, med ”värstingarna”. Det var egentligen bara om man hade drogproblem som man åtgärdades. Jag var en av ”värstingarna” i årskurs 7 utan drogproblem och goda hemförhållanden. De tog detta som något övergående, vilket det också var.

Kanske vår generation är mer oroade, rädda för att misslyckas med nästa generation, så vi ställer alltför höga krav. Kanske vi går för långt i vår omsorg om eleverna. Tror att ett ”naturligt” tonårsuppror är början på ett misslyckat liv. Men idag är det svårt att se skillnaden, eller har vi förlorat förmågan att göra det. Tog vår ledande föräldrargeneration lite lugnare på utbrytartendenser, även om inte alla föräldrar gjorde det då heller. Och inte behövde vi välja skola heller – det var närhetsprincipen som gällde.

Då behövde vi inte oroa oss för att bli arbetslösa och därför var inte betygen så viktiga som de är idag, då de flesta måste in på gymnasiet. Tidningarna med jobbannonser på AF var tjocka som biblar. Det var bara att välja och vraka.

Samhället var för övrigt annorlunda när jag växte upp, bättre var det inte. Men vi hade en kanal på TV fram till 1968 tror jag det var och Internet var inte uppfunnet. Vi läste en eller två dagstidningar och informationen var filtrerad. Socialdemokraterna styrde och de debatter som fördes var mest för syns skull. För de övriga vann aldrig och det visst alla.  Det fanns ungdomsgårdar, kvarterspoliser m.fl. Och det fanns folk i skolan, så lärarna gjorde bara en sak – undervisade. Sen att inte pedagogiken var enligt mig så utvecklande för oss elever är en annan sak. Men, om man skolkade körde studierektorn omkring i förorten med sin lilla vita bil och letade efter oss. Men det blev ingen stor sak – bara föräldrar som fick hämta hem oss från studierektorns rum efter en rejäl utskällning av densamma.

Det är som en annan värld idag. – Jag gillar den moderna tiden men den är för stressig på många sätt och egentligen inom alla områden. Det var inte lätt att vara ung och skolelev för fyrtio år sen, och det är det absolut inte idag, men av helt andra orsaker.

Från år 1976 då det borgerliga blocket vann valet för första gången, och fram till idag har de turats om med sossarna att styra Sverige och utbildningspolitiken. Så fort ett block vinner, skall allt förändras och snabbt skall det gå. Och kontroll måste det bli. För vi får inte missa någon, alla måste bli sedda, synliggjorda och åtgärdade. Dokumentationen, vår tids största stress, tror jag.

Visst strejkade lärarna! Den 1 mars 1966 meddelade Saco att man ville att statstjänstemännen skulle få två ”sabbatssemestrar” om vardera ett halvt år, att tas ut mellan 40 och 50 år samt 50 och 60 år. Den 11 oktober utlöstes Saco en månadslång svensk lärarstrejk i Sverige, som späddes på med lockout, då förhandlingarna med Statens avtalsverk strandade. En strejk som visst Carl Bildt 16 år gammal, protesterade emot. Det var visst någon strejk när jag gick på högstadiet 1968, men kommer inte ihåg vad den handlade om. Hörde vi talas om att lärarna klagade på sina arbetsvillkor? Någon som är äldre än jag, kanske kan ge information.

Har vi idag verkligen inte råd att satsa på skolan? Mer än vad vi hade när jag var skolelev. Eller handlar det inte om pengar, utan om skolpolitiksideologi som är som en berg- och dalbana. Jag tror inte att det är helt fel att en skolpolitiksideologi råder, även om det behövs lite friskt blod då och då. Det riktigt problematiska är när det byts ideologi vid varje byte av regering.

Jag efterlyser ännu en gång samling kring utbildningspolitiken – se tidigare inlägg – Samling gällande utbildningspolitiken.

Matematiklärare skall bli coacher …???

… för sina lärarkollegor. Det har Jan Björklund avsatt medel till. Läs HÄR

Det är 1000 lärare som skall plockas ut, som skall utbildas av Skolverket. De väljs ut av skolor och huvudmän. De skall sen stötta mindre grupper av lärare. De skall tillsammans diskutera och utveckla sin egen undervisning.

Det är alltså duktiga och skickliga mattelärare som får nedsatt arbetstid för sin egen undervisning för att i stället coacha och hjälpa andra, säger han till Sveriges Radios Ekot. […]

En mycket viktig orsak till varför matteundervisningen inte ger tillräckliga resultat är att det undervisas på fel sätt i klassrummen. Detta blir en övergång till en mer traditionell katederundervisning, det vill säga att läraren förklarar, berättar, instruerar, repeterar och diskuterar i helklass med eleverna, säger han. [Björklund]

Det är anmärkningsvärt att utbildningsministern går in och styr i detalj vilken metod som skall användas. Man kan tänka sig vilken skandal det skulle bli om andra minstrar skulle gå in och styra läkares och polisers och juristers medoder på samma sätt. Avsätta medel för de duktigast läkarna för att lära dem en speciell metod eller de duktigast poliserna för vilken metod de skall använda vid ett tillslag mm. Eller hur de skall prata med bilister som de stoppar i trafiken.

Är det detta vi skall ha politikerna till numera! Och frågan är om inte detta är ministerstyre. Och i metoder som för länge sedan, enligt modern internationell pedagogisk forskning, kommit fram till inte leder till de bästa resultaten eller till ett lärande (som den traditionella katederundervisningen inte gjorde)

Om jag går till min egen verksamhet, skulle jag bli mäkta förvånad och indignerad om Björklund skulle avsätta medel för de duktigaste lärarutbildarna som skulle undervisa mig bort från den lärarledda undervisningen som jag praktiserar och personliga respons på seminarieuppgift, som jag ger. Eftersom jag av erfarenhet vet att det är den typen av undervisning som ger de bästa resultaten.

Jag har inget emot mentorskap, vilket inte är detsamma som coaching, men även den skall vara en överenskommelse mellan parterna. Inte att ledningen bestämmer att alla ska bli coachade som inte undervisar på ett speciellt sätt och att denna ledning skall utse dem som de anser vara de bästa. Och vad skapar man för stämning om skolan och huvudmännen bestämmer vilka som är duktiga och vilka som inte är det.

Hur skulle jag känna mig om en av mina kollegor skall coacha mig … eller om jag blir den som blir utsedd att coacha två eller tre av mina kollegor. Stort obehag naturligtvis! Däremot skulle jag inte tacka nej till att vara mentor om det har varit min kollegas önskemål eller till någon som nyligen börjat en kurs.

Hur kommer lärarna känna sig när de nu inser att de skall delas upp i ett A- respektive B-lag. De som är duktiga och de som behöver hjälp med att bli duktiga.

Inlägget innehåller många ord, men egentligen finns inga ord för att beskriva denna organiserade dissning av lärare som inte använder sig av den metod som utbildningsministern anser att alla skall använda sig av.

De som behöver coaching är inte lärarna, utan utbildningspolitikerna!