Kategoriarkiv: Lärarutbildn.

Positivt om lärarutbildningen!

Även om studentenkäter/utvärderingar inte helt och hållet kan sägas motsvara en utbildning med hög kvalitet, kan dessa ändå visa om studenterna är nöjda och uppfattar att den gett de kunskaper som behövs och det är gott nog. Men kontinuerlig kvalitetshöjning av lärarutbildningen är av stor vikt, som jag ser det, oavsett vilka positiva resultat man får.

I SvD publiceras resultatet av en enkät som sänds ut till 18000 studenter som fick sin lärarexamen år 2007-2009.

Av de 60 procent som besvarade enkäterna tycker en klar majoritet (7 av 10) att deras lärarutbildning har gett dem goda kunskaper om såväl barns/ungdomars lärande som i de ämnen som ingick i utbildningen. En klar majoritet anser att deras lärarutbildning har gett dem förmågan att ta till sig ny kunskap och integrera den i undervisningen.

Det är ett ganska stort bortfall, men ofta är det nog de som är missnöjda som besvarar enkäterna än dem som är nöjda. Hälsan tiger still! Därför kan man ändå bedöma att det är ett resultat som är värdefullt.

Mest nöjda av allt är alumnerna med att deras utbildning har gett dem förmågan att använda vetenskaplig metodik och ett vetenskapligt förhållningssätt, liksom att agera självständigt och med ett prövande förhållningssätt, vilket måste anses vara själva kärnan i en akademisk professionsutbildning.

Svaren visar att den kritik lärarutbildningarna fick av HSV om dålig vetenskaplig koppling har uppfyllts till stor del.

Det som är positivt är att av de som besvarade enkäten kan åtta av tio rekommendera lärarutbildningen till andra vid det lärosäte de genomförde sin utbildning.

Jag är positivt överraskad över att resultaten av denna enkätundersökning publiceras, men för övrigt överensstämmer dessa siffror med den bild jag själv har som grundar sig skriftliga och muntliga utvärderingar från studenter. En majoritet är nöjda med sin utbildning.

Jag tror emellertid att den här informationen kommer lite för sent. Och i debatten kommer man troligen behålla den bild som målats upp under många år, och finna förklaringar till varför resultaten är så positiva som de ändå är. Man kan ställa frågor som – men hur kommer det sig då att resultaten i skolorna sjunker, att lärarna har dåliga ämneskunskaper osv. Och att det kommer ta tid innan man ändrar uppfattning om något som påtalats i mer än sex års tid av utbildningspolitiker, media och kritiska röster i debatten.

Den som på sikt i verklig mening kan förändra denna bild är Jan Björklund och andra utbildningspolitiker, genom att de erkänner att lärarutbildningarna har kvalitetshöjts.

Vi vädjar därför till dagens och morgondagens skolpolitiker, oavsett politisk färg, att låta landets lärarutbildningar få arbetsro och förutsättningar att driva kvalitetsutvecklingen vidare i samverkan med lärarprofessionen och landets skolor.

Författarna till artikeln i SvD menar att problemet mer ligger i lärarnas villkor, mer än i deras utbildning. Och det är något som man kan läsa sig till i olika skolbloggar. Läraryrket har alltmer blivit administrativt, och läraren får allt mindre tid att utöva det dom har utbildats till. Dokumentation i olika former tar för mycket av deras tid. Läs den nya bloggen Lärarmyteriet.

Garanti – 8 timmars lärarledd undervisning i veckan – i Danmark

Det har universitetet i Köpenhamn satt som en garanti från och med hösten 2013 som lägsta nivå för de som studerar där. År 2014 är 14 timmar enligt ordförande i Studentrådet önskvärt. På frågan om SU skall införa samma garanti för lägsta nivå, svarar rektor Kåre Bremer att det inte kommer göras. Han menar att SU når sina mål och att det därför inte finns någon anledning att förändra valfriheten på de olika institutionerna. Han likställer inte kvalitet likställd med antalet undervisningstimmar, och det kan ju ligga något i detta. Men frågan är om 3 timmar lärarledd undervisning i veckan i genomsnitt räcker för lärarutbildningens studenter (även om de har storföreläsningar). Det är svårt att säga om kvaliteten blir bättre med fler eller sämre med få lärarledda timmar. Men det troliga är kanske att studenterna skulle känna att det är studier som kan tas på allvar. Personligen vill jag träffa studenterna oftare, då de har så många frågor som inte handlar om kurslitteraturen i sig, utan mer om hur de skall tillämpa den när de kommer ut.

Köpenhamns universitet, Hanne Harmsen menar ungefär som Kåre Bremer, och tycker att diskussioner om kvalitet ska föras inom varje utbildningsområde. Men att de nu har varit tvingade att sätta en minimigräns.

Om vi inte har råd att ge studenterna minst åtta timmars undervisning i veckan, ska vi överhuvudtaget ha de utbildningarna då?

Det här skrivs i Guadeamus senaste nummer, men tyvärr finns inte just det här reportaget på nätet utan endast i papperstidningen. Men det kanske läggs in senare.

Men annat kan vara intressant att läsa om, så klicka gärna in er … 😉

Skräder inte orden …

Bengt-Olof Molander skräder inte orden i Lärarnas Nyheter

Hans recept för att minska avhoppen är att göra som i Finland, där politikerna överlåter till experterna att utforma lärarutbildningen, alltså lärosätena och skolorna.

— Politikerna skulle aldrig våga ge sig på läkarutbildningen som man har gjort med oss. En del skolpolitiker är som krokodiler: de har stor käft och små öron.

Tror jag skall bli en utbildningspolitiker som är som en (modig) hare – med liten käft och stora öron!

 

Forskning framför utbildning

Läste en intressant artikel i SULF tidningen med titeln Förslag till högskolepolitik är klart och går ut på remiss.

Belysande om hur det ser ut är ingressen:

Universitetspolitiken har en framsida och en baksida. Framsidan är forskningen, där finns engagemanget, visionerna och utspelen. Baksidan är utbildningen, kring den finns inga visioner, där handlar det om sådant som demografi, genomströmning och ”kundnytta”.

I förslaget som en arbetsgrupp utarbetat står det.

Arbetsgruppen konstaterar bland annat att den svenska högskolepolitiken inte präglas av den annars omhuldade visionen ”kunskapstriangeln”, det vill säga något som binder samman utbildning, forskning och innovation.

Ett tredje utdrag vill jag lägga in här:

– I Sverige saknar vi nu en helgjuten akademikeridentitet. Man förväntas antingen undervisa eller också dra in pengar. Sverige är, jämfört med andra länder, extremt i sin åtskillnad av å ena sidan utbildning och å andra sidan forskning.

Det är intressant läsning av hur man prioriterar forskning framför utbildning. Inte minst på grund av utspel som går ut på att det skall finnas universitetslärare som bara forskar respektive bara undervisar. Den nya univiersitetpolitiken har alltså gått ett ännu längre steg mot en segregering än vad de tidigare har gjort.

Jag personligen vill att fler forskare är med och undervisar i lärarutbildningen, samt  professorer och docenter och att vi som undervisat i många år på lärarutbildningen får möjlighet att forska lite mer i lugn och ro. Nu ser verkligheten ut på annat sätt. De som redan har forskat och har pengar eller har haft, kan visa upp en meritlista som de som har undervisat hela tiden inte kan. Därför blir det moment 22. För att få anslag från lärosätena till forskning, måste du visa upp forskningsresultat. Men för att kunna göra det måste du ha fått anslag eller på annat sätt få möjlighet att forska.

Under en längre tid har det i lektorstjänsterna ingått FoU-tid. Nu har man tagit bort det obligatoriska. De lärosäten som vill kan ta bort den delen i tjänsten. Jag har den kvar. Men har upptäckt att om man undervisar på heltid, finns det ofta en trave med bedömningar som man måste ta itu med under FoU-tiden, innan man kan börja forska. För egen del klagar jag inte, då jag befinner mig på en institution där ansvariga gör mycket för att vi skall få en sammanhängande FoU-period. Men bortsett från det, är det ändå den forskning som drar in pengar som är viktigast. Det säger jag inget om.

Under våren har några professor gått in i lärarutbildningen och det har varit mycket värt. De kan mycket, är ofta specialiserade och har mångårig erfarenhet. Inte minst tror jag studenterna uppskattar att få en professor som leder undervisningen. Det skulle i vilket fall jag göra.

Det är mycket roligt och givande att undervisa, speciellt lärarstudenter. Och om vi inte satsar på utbildning får de också konsekvenser för forskningen. Från grundutbildningen kan en del gå vidare till forskarutbildningen. Själv fick jag förmånen, ja jag ser det som en sådan, att börja undervisa på lärarprogrammet och magisternivån då jag fick en doktorandtjänst. Min forskning blev mycket bättre då jag kunde relatera till ”verkligheten”. Det finns en vinst att lärarstudenter kan gå vidare med de forskningsfrågor som berör ungdomsskolan och själva ha en lärarutbildning i botten. Men hur skall det bli möjligt om det inte satsas mer på utbildningen?

Forskning och utbildning på universitetet måste jämställas. Jag förstår vikten av att vissa drar in pengar, men därmed behöver inte de som inte har möjlighet att dra in pengar ses som universitetets baksida, dvs, det som kostar pengar. Utbildningen måste inte endast värderas upp i ungdomsskolan utan också på universitetsnivå och inom lärarutbildningen.

Som jag ser det, är det främst från politiskt håll denna förändring måste ske, genom beslut som gör utbildning lika mycket värd som forskningen.

Självklart att lärandet är prio ett…

Jag läste en kommentar på ett inlägg på Newsmill om Orsakerna till högskolans förfall av författaren till artikeln och jag studsade till.

[…] Många universitetslärare har en otroligt naiv inställning till fusk. Hemskrivningar är ju vanliga och där anser många att lärandet genom sådana går före fuskrisken. Jag tycker det är fel sätt att tänka.”

Självklart vet jag att fusk förekommer, och har kanske råkat ut för att någon gjort det utan att jag har märkt det och anser inte att det är acceptabelt att fuska. Jag är inte naiv! Men i mitt yrke utgår jag inte från att mina studenter skall fuska, så att jag konstruerar tentor och uppgifter för att förhindra fusket. De konstrueras efter att ett lärande skall kunna ske. Det är min prioritet.

Visst skulle man kunna fuska på så sätt att man låter någon annan skriva hemtentan, men det svåra med att fuska på det sättet är att man måste ha gått kursen för att kunna skriva tentan och få godkänt på den. Det kan vara svårt att fuska genom att skriva en hemtenta ihop också – har man varit lärare länge och bedömt femsiffrigt antal texter under årens lopp, ja då kan man se det. Speciellt om det inte finns en personlig ton i texten.

Jag har erfarenhet av att bedöma salstentor OCH hemtentor av samma studentgrupp som jag träffade under en hel termin i olika moment och skillnaden var enorm. På salstentorna blev det fakta, fakta, fakta till skillnad i hemtentorna där det förekommer argumentation, beskrivningar, analyser på ett helt annat sätt. Och det som förekom i hemtentorna stämde mer överens med hur studenterna muntligen visade sina kunskaper och sitt lärande. Jag som lärare kunde bara checka av i salstentorna, medan i hemtentorna kunde jag skönja en förståelse och ett erövrat lärande.

Jag är dock inte helt emot salstentor. De behövs i ämnen där minneskunskaper är viktiga och där det är fakta som gäller. Men alla ämnen är inte sådana att det bara räcker med eller är nödvändigt att lära sig fakta. Men att först lära sig allt som står i böckerna utantill för att sen i en sal utöver fakta presentera ett resonemang eller en argumentation på en uppgift som då är ny för en, utan att ta hjälp av böckerna är det nog inte så många som klarar av under en kurs som varar i fyra veckor, med en trave böcker att plöja igenom. Men viktigare är frågan – varför skall de klara av det? Varför lära sig fakta utantill när den finns i böckerna. Och varför skall man i denna tid skriva en tenta för hand när allt skrivande sker på dator? Men, som sagt i vissa ämnen är det med nödvändighet viktigt att lära sig fakta utantill.

Och var lär man sig bäst genom skrivandet av en hemtentamen – för det är i skrivandet man också lär sig. I en del fall är det i skrivandet det faktiskt sker! Troligen hemma på sin kammare.

Förebyggande av fusk är plagiatprogram som vi praktiserat ett flertal år.

Högskolans förfall!

På olika nätsidor pågår sen en tid tillbaka debatter om högskolan, dess förfall och undermålighet. Universiteten räknas även in här. Inlägget jag skriver nu innehåller mina reflektioner om olika åsikter, uppfattningar och föreställningar som råder.

Under en tjugo års period har jag märkt en förändring från högskole- och universitetsstudier som byggde på tankens frihet, självgående studerande och fri från begränsningar gällande kunskapstillägnandet, till nästan motsatsen. Alla inom högskolan och universitetet blir alltmer fångade i den rådande ordningen med färre lärarledda seminarier, kortare kurser, fler studenter i varje grupp, mer kontroll, utvärderingar, kvalitetskontroller, mallar och därmed en större konformitet.

Under samma tid menar många att högskolan har förfallit. Kunskapen som studenterna får är inte alls tillräcklig. Universitetslärarna är inte tillräckligt kompetenta och det verkar finnas en föreställning om att studenter glider igenom. Det finns dock en del som menar att lärarnas inte kompetens tas tillvara på grund av dåliga förkunskaper hos studenterna.

En fråga jag ställer mig är, när man nu på grund av detta som man uppfattar högskolans förfall, ropar på fler kontroller, utvärderingar och minskade resurser, t.ex. i planerings-, undervisningstid och efterarbete, samt att forsknings- och utvecklingstimmar som kan användas till ökad kvalitet numera inte är med automatik inskriven i en lektors tjänst, inte kan börja fundera på att just det som en del nu ropar efter faktiskt har en del i det som nu har skett – en riktning mot en ökad gymnasifiering och en marknads- och utbildningspolitisk styrning.

De kritiker som ropar högst berättar inte hur högskolan och universiteten skall organiseras eller hur konkret undervisning som ger kvalitet skall se ut. Nej, saltentor, och fler kontroller. Vissa jagar fuskare och förespråkar en enda typ av begåvning – den som baserar sig på minneskunskap och förmåga att klara av att skriva tentor i en konstruerad examinationsform. Och man funderar inte ens över den förlust denna ensidiga examinationsform kan ge.

Hur skall man få kreativitet, nytänkande och den önskan Björklund har om Nobelpristagare och en skola och utbildning i världsklass, när man stänger in högskolan och universitetet i en fålla där varje försök till att gå utanför den, möter på starkt motstånd. En högskola och universitet där det blir allt viktigare hur något kan mätas eller fås in i en mall, än att det som inte kan mätas, men som kan leda till nya ideér och uppsatser och doktorsavhandlingar som innehåller tankens frihet och får blomstra. Istället går vi alltmer i riktning mot en anpassning till möjlighet att mäta och betygsätta, samt värdera dem och efter publiceringsformen på nätet, samt en önskan om en enhetlig utformning vad gäller både form och innehåll.

Vissa är emot att alla skall ha möjlighet att börja på universitetet. Man skiljer på teoretiska och praktiska kunskaper och verkar ha en föreställning om att på högskola och universitet klarar man sig med bara teori. När det i själva verket handlar om både-och. Den teoretiska kunskapen som tillägnas måste kunna omsättas praktiskt.

Men det är genom t.o.m en fri antagning som de där begåvningarna som högskola och universitet verkligen behöver kan fångas upp. De studenter som inte passat in i grundskolans och gymnasieskolans organisation och kunskapsmätningar och frånvaro av att göra om proven, men som passar in i en friare och självständigare form av utbildnings- och bildningssituation. Som jag ser det skall inte högskole- och universitetsstudier bygga på, på förhand given kunskap som alla skall kunna. Däremot på varje students upptäckter av den på förhand givna kunskapen. Det är på så sätt ny och oväntad kunskap kan skapas. Om den skall bygga på det redan givna, får man också det givna. Om man skriver ut det mästerliga från matriserna och mallarna, försvinner de bort och ner i ett svart hål, istället för att utvecklas vidare.

Högskolan skall inte vara en förlängning av gymnasiet. Där kunskapsmätningarna följer en bestämd form och alla skall ha uppnått specifika kunskapsmål. Högskole och universitetsstudier skall inte ha en begränsad form eller följa en partipolitiskt ideologi om att de som studerar där skall vara anställningsbara.

På ”mitt universitet” handlar det om att fördjupa förmågan att använda vetenskapliga verktyg i syfte att fördjupa tänkandet och förståelsen för det man lär sig. Inte att man t.ex. skall lära sig på förhand två eller tre bestämda teorier därför att alla skall kunna dessa endast för att det skall bli möjligt att mäta och betygssätta vilken grad av begriplighet och förståelse som har skett. Min erfarenhet är att studenterna lär sig mer genom att fördjupa förmågan att använda verktygen än att läsa in tre teorier på en kurs, därför att detta har bestämts. På ”mitt universitet” är det inte en metod som gäller, vare sig det handlar om undervisnings- eller forskningsmetod. Det är den metod som det är möjligt att få ny kunskap om, inom ett visst ämne, lärande, för studenten i sitt lärande, men även nya kunskaper för forskarsamhället.

Mål skall finnas, liksom betygskriterier, men målen skall inte vara gymnasiala, utan universitetsmässiga. På ”mitt universitet” råder mångfald inte en ökad enhetlighet. Om man vill ha mångfald får man nog lätta lite på strävan efter kontroller och på att alla skall ha samma kunskaper för att man skall kunna göra mätningar över ett lärande som bara omfattar ett axplock av vad studenterna verkligen har möjlighet att lära sig. Om att man ger dem rätten till tankens frihet.