Kategoriarkiv: Ledarskap

Kollektiv bestraffning

… är ett otyg och ur pedagogiskt perspektiv totalt förkastligt. Det finns nu en önskan om att ett förbud om denna typ av bestraffning skrivs in i skollagen eftersom den strider mot rättsordningen och vårt rättsmedvetande (Nyheterna i TV4 080330 + SvD och DNdebatt.

Jag undrar om inte många en del i ungdomsskolan blandar ihop kollektiv bestraffning med den pedagogiska metoden att använda gruppen i syfte att nå konsensus kring normer och värderingar. Eller handlar det om en vedertagen pedagogisk metod man aldrig har reflekterat över vilka konsekvenser den ger. Eftersom nästan 50% av eleverna säger sig ha blivit utsatta för denna typ kan man dra slutsatsen att den används alltför ofta. När man använder gruppen i pedagogiskt syfte är det som sagt i syfte att få igenom gemensamma normer och värderingar. Istället för att ställa en enskild individ till svars inför andra, talar man rent allmänt om fördelen om något gäller och nackdelen om det inte gäller.

Jag vill ta upp ett sjutton år gammalt exempel som jag aldrig glömmer. Viktigt att betona är att jag var den enda inblandade som hade pedagogisk utbildning. Först satt jag tyst och sen försökte jag att bryta men det gick inte. Jag berättade senare vad jag tyckte om denna typ av metod, men jag nådde inte fram.

Två grabbar blev under min andra dag på ett sommarfritids när jag gått klart min utbildning (barn från flera fritidshem samlades på ett med personal från flera fritidshem), tvingade att säga förlåt inför en hel grupp, vilket innebar att vi fick sitta i nästan en och en halvtimme och vänta på att de skulle göra det. Detta fick mig att känna ännu mer avsky över denna typ ”pedagogik” än tidigare, eftersom jag nu i praktiken fick vara med om det.

Här lyckades man med två saker, att låta två grabbar schavottera inför alla andra, samt en kollektiv bestraffning. – Ingen går härifrån förrän ni har sagt förlåt! var budskapet. Ja, grabbarna kämpade emot länge, men till slut kom ett förlåt … och då sa mannen som ledde det hela. Menar du verkligen allvar nu då? För det är verkligen viktigt att du menar det. Naturligtvis menade han inte allvar. De var totalt slutkörda båda två och orkade inte hålla emot längre. Men han var tvungen att säga det ändå.

Att använda sig av gruppen i pedagogiskt syfte handlar inte om att hålla kvar en hel grupp för att få två grabbar att be om ursäkt. Detta ger negativa efterverkningar för alla inblandade. De barn som inte kan leva upp till regler mm. blir till slut mobbade av gruppen, då den inte vill bli bestraffad över något den inte gjort eller ens känner till har hänt.

Det som var mest skrämmande var att ingen av de övriga barnen reagerade öppet över det som hände. Kroppsspråket gav mig en viss information om hur de upplevde det hela.

BO säger de följande:

Det finns många exempel på kollektiv bestraffning. Men detta är alltså förbjudet i Sverige eftersom oskyldiga straffas! Därför är det märkligt att det skall behövas skrivas in ett förbud i skollagen.

Några exempel på BO

  • En anmälan gällde en klass i årskurs fem som skulle åka buss för att gå på bio. Några barn busade och tryckte på stoppknappen flera gånger. Biobesöket ställdes in och alla barn fick kliva av bussen och gå två kilometer tillbaka till skolan.
  • På en annan skola hade några elever haft vattenkrig och då stängdes vattnet av på toaletterna.
  • I ett fall stängde en lärare datasalen för alla elever eftersom någon elev saboterat musen till en dator.
  • En lärare/ledare som förhandlar

    dscn3084a.jpg

    … är inte någon som abdikerar. Det är en ledare som ställer krav på motparten, men som samtidigt inser att andra ställer krav och är villig att se om det finns ett förhandlingsutrymme.

    En lärare eller ledare av alla de slag har en maktposition genom att de har en roll som innebär att leda över andra på olika sätt. Den är beroende av att andra låter sig ledas. Därför kan en lärare eller ledare också tas ifrån makten. En lärare som abdikerar är en som överlåter all makt till eleverna. Den abdikerade läraren gör precis som eleverna säger, tar inte ansvar överhuvudtaget. Låter allt gå! Tycks ha attitydeen – vi får se hur allt går och hur de fixar det här?

    Nu har det hänt att en bloggare har tolkat mitt resonemang kring att man som lärare kan få en större makt genom att låta eleverna se att hon eller han kan lämna ifrån sig en del av makten som att detta är en lärare som abdikerar. Naturligtvis menar jag inte det. Snarare talar jag om en lärare som kan rucka på sitt eget, låta eleverna på t.ex. högstadiet (som det i det här fallet handlade om) komma fram, men samtidigt ta sitt ansvar och förhandla om något som i slutändan ändå bidrar till att målen kan uppnås. För som lärare har man ju ansvar för att mål skall uppnås. Men det är inte alltid så att det endast behöver vara lärarens egen planering eller tanke kring det hela som bidrar till att målen uppnås.

    Det finns två sätt – ett att man ser att elevernas förslag är minst lika bra som ens eget och att målen uppnås vilket som, två att målen inte uppnås med deras förslag och man förhandlar om ett annat som gör det. De får göra något de vill göra, samtidigt som jag får underlag för t.ex. betyg genom något de kan gå med på för att få göra det dom vill. På så sätt stimulerar man också lärandet, samtidigt som man lär dem att i en demokrati, så finns det möjlighet att förhandla.

    Jag menar att det finns med stöd i forskningen, men också har jag egen erfarenhet av att det finns en inneboende makt i en lärarroll. En makt som många elever vill ta ifrån läraren. Om läraren då visar sig villig att ge bort en del, kan hon eller han få en större makt. Därför att respekten ökar, samt att eleverna inte längre har något att kämpa emot. De får istället känna att de är jämlikar därför att de kan förhandla om något de själva känner känns bättre för dem att göra.

    Om det skulle vara så att en lärare som förhandlar med sina elever skulle vara en abdikerad lärare, har alla ledare som förhandlar abdikerat. Det låter ganska orimligt.

    En ledare som inte hävdar sin makt, får ofta en större makt. Därför att istället för motstånd skapas en respekt för någon som inte hävdar sin makt. Det ser bara ut som om den som hävdar makten har en större makt, men för att inte förlora makten, måste den hela tiden kämpa för att få behålla den. Om om den behöver kämpa, så är makten minimal. Vilket någon som är villig att förhandla inte behöver göra.

    Det finns en del som anser att ovanstående är flum. Men det troliga är att det är dom som föredrar en auktoritär lärare. Och för min del har de all frihet i världen att föredra det. Men för den skull är det knappast flummigt att förespråka något som t.o.m världens ledare sysslar med alltsomoftast – att förhandla. Men det är inget man dagligdags behöver göra som lärare, utan när det uppstår ett motstånd till det man tänkt sig eller till den planering man har gjort.

    Att skapa metoder i syfte att ta makten över en klass på högstadiet för att lära dem vad demokrati är, synes för mig vara nästintill omöjligt. Det finns en motsättning i detta, som troligen innebär att man immanent ger budskapet om motsatsen. Ett budskap om att de egentligen inte har så mycket att säga till om. Eftersom det är någon annan som bestämmer, t.o.m. när de skall få utrymme att bestämma.