Kategoriarkiv: Pedagogik

Debatt om fakta kontra kritiskt tänkande

Vill rekommendera en artikel som är publicerad på Skola och Samhälle – Max Wallinders – Håll käften!

En del reagerar på hur artikeln är skriven och att det förekommer uttryck som Håll Käften. Men, borde man egentligen inte reagera på att det skall behövas kraftuttryck för att överhuvudtaget få sin röst hörd. Min tolkning är att det här är en lärare som fått nog av att läsa och höra om skolan, dess lärare och hur de undervisar som inte stämmer överens med den verkligheten som de flesta lärare känner till.

Lärarna tillhör väl, liksom den grupp jag tillhör – lärarutbildarna, den grupp som bara får uttala sig eller blir tagna på allvar om det är något negativt man vill få fram till allmänheten.

Det är t.ex. PK att uttrycka sig negativt om lärarutbildningen och dess lärarutbildare. Själv har jag fått höra att jag försvarar det som är dåligt, att jag ingår i verksamheten och därför är blind, att det är mitt fel att skolan har problem, att jag har en större bevisbörda än alla andra som tycker till och att jag borde erkänna min inkompetens. Stämningen är väl numera på så sätt att man med alla krafter försöker att stoppa de som försöker att tränga igenom denna negativa rapportering. Och den står media till stor del för.

Det har blivit suspekt att trivas jobba som lärare och lärarutbildare t.ex. Hur kan man gilla sitt jobb, när det är så undermålig undervisning man sysslar med osv. och när det går studenter som inte anstränger sig tillräckligt mycket eller kan komma in utan att ha högsta betyg i alla ämnen? För just det sistnämnda är verkligen PK att uttrycka.

Jag har naturligtvis en helt annan uppfattning, kanske för att jag har insikt vilka studenterna är och vilka krav som ställs. Därför kan jag förstå i meningen begripa, Max Wallanders sinnestämning som artikeln ger uttryck för.

Annonser

Likvärdighet, gemensamt innehåll och demokrati!

Diskussionen började hos bloggaren Tysta Tankar, då jag slog fram om hur en skola skulle kunna vara organiserad, dvs. en som fokuserar på elevernas intelligens, begåvning och intressen så att de skulle få en möjlighet att växa upp till starka och självständiga individer som kan göra egna val. Diskussionen hamnade i en återvändsgränd då bloggaren Jan Lenander förde in demokrati och likvärdighet i den. Och den fortsatte på min blogg om högerextremism, då han menade att mina ideér skulle tilltala den ismen, vilket jag inte förstod alls. Nu kommer frågan upp igen i mitt inlägg om Vad menar Eclund.

Jag tänker inte upprepa denna diskussion, men ändå koppla till det Jan Lenander efterlyser – ett centralt gemensamt innehåll som bestämts uppifrån i relation till likvärdighet. Jag menar att ett sådant innehåll, vilket innebär att alla skall kunna det,  leder till just yttre faktorer som betydelsen av vilka föräldrar man har och dess utbildning, vilken skola man går i och om man bor i en förort, mångkulturellt samhälle eller i innerstan (se t.ex. Bunars bok – När marknaden kom till förorten). Och att det blir den grupp som bestämmer det gemensamma innehållet som också är föräldrar till de barn som kommer lyckas bäst i skolan, dvs. betygsmässigt och gällande de kunskaper som anses vara värdefullast.

Alla elever är inte under samma tid, vare sig redo eller intresserade av att lära in ett speciellt innehåll, varför det krävs kompensatoriska åtgärder. För alla skall ju lära sig samma sak. Det handlar inte om att man endast ger eleverna möjligheten, utan att det blir mer av ett tvång. Om man då kopplar likvärdighet samman med detta, ser jag detta vara ”likhet” man egentligen talar om. Likvärdighet är för mig något annat. Det är att olikheter värderas lika. Och då tänker jag inte på eleven i första hand, då det här handlar om innehåll, utan om att inlärning av olika innehåll värderas lika. Men även förmågan att ta till sig detta innehåll (och då kommer vi in på elevens förmågor och intressen) är olika, men oavsett detta är det lika mycket värt – dvs. likvärdigt.

Jag skulle kunna utveckla detta mer i detalj, men jag nöjer mig med att ge en kort tolkning av likvärdighet som jag ser det.

När vi så kommer till demokrati – ser jag det inte vara speciellt demokratiskt att en grupp i samhället bestämmer vad andra skall kunna, hur de skall tänka och hur de skall leva sina liv. Det är inte speciellt demokratiskt att inte lyssna på unga människor och som lärare inte verkligen gå in för att stimulera deras begåvning inom detta. Oftast, sägs det, hör intresse och begåvning ihop. Om man kan sjunga har man troligen en vacker sångröst eller är musikalisk och kan öva upp sin röst. Och nu tänker jag inte på alla de som söker till Idol för att de vill bli kända för det är något helt annat. De som har begåvning för matematik och teknik är oftast, sägs det, också mycket intresserad av detta. Att vi inte alla gånger ser att intresse och begåvning hör ihop hos andra, kan bero på att deras intressen inte har uppmärksammats vare sig i hemmet eller i skolan och därför inte har utvecklat sin förmåga. Är man passionerat intresserad, ja då kanske yttre stimulans inte behövs i samma grad.

Man kan naturligtvis uppfatta det jag för fram är nu som ogenomförbart – och jag håller med. I den skola vi har är det inte möjligt utan att radikala, kanske rentav revolutionära (fredliga sådana) förändringar behövs för att det skall kunna ske. Men vi kan ändå försöka att byta perspektiv ibland och inom ramarna för det system vi har, lyssna på eleverna och anta en elevs perspektiv. Och vi kan i vilket fall följa Barnkonventionen.

Det finns inom barn- och ungdomsvetenskapen, kurslitteratur som handlar om barnperspektiv, barns perspektiv och ett barns perspektiv. Det perspektiv vi främst tillämpar är barnperspektivet – vi ser på barnet efter hur vi ser är det bästa för barn. Jag rekommenderar därför en läsning av Gunilla Halldéns artikel om distinktionerna mellan dessa perspektiv (www.ped.gu.se/pedfo/pdf-filer/hallden.pdf) . Man kan som jag ser det byta ut barn mot elev.

Andra artiklar av Birgitta Qvarsell är också läsvärda. En av dem hittar ni här (www.ped.gu.se/pedfo/pdf-filer/qvarsell.pdf)

Läs gärna Artikel 12 i Barnkonventionen!

Det finns också en hel del att säga om att barnets värld inte är densamma som den vuxnas värld. Men det är den vuxnas värld vi ofta vill förmedla utan att ta hänsyn till barnets. Det får dock bli ett annat inlägg.

Utbildnings-, skol- och forskningsdebatten

Det är inte enkelt att summera den senaste tidens debatt på olika bloggar. Här kommer några axplock som jag särskilt har uppmärksammat. Det är ämnen som återkommer frekvent.

Man kan tro att det handlar om tre olika debatter, men det är eller har blivit en och samma debatt. Däri ligger kanske problemet med att komma närmare varandra. Inom utbildnings- och skoldebatten finns dessutom olika ideologier som kontrasterar varandra. Och inom forskningsdebatten handlar det om pedagogik, didaktik/ämnesdidaktik och skolnära forskning, samt om pedagogiska forskare och lärare som forskar. Men det är inte olika debatter detta ingår utan inom samma debatt. Och man kallar allt för den pedagogiska forskningen och menar att den inte alls är till nytta för skolans lärare. Men, som jag ser det, är det den didaktiska eller snarare den skolnära forskningen som behöver utvecklas och bli kvantitativt större (förutom mer kvalificerad). Fler lärare skulle behöva forska eller fler forskare skulle börja med den typen av forskning.

Ingrid Carlgen går in i debatten på Skola och Samhälle och skriver om forskning om och forskning i skolan. Det är en viktig skillnad hon gör. Det behövs mer av forskning i skolan.

Men, här menar en del i debatten att all forskning om skolan inte är till nytta för lärarna i skolan och kan t.o.m. föra fram åsikten att den skall läggas ner till förmån för forskningen i skolan. Här kan jag inte riktigt förstå resonemanget. Om jag går till ett annat område, skulle man kunna säga att forskning om Sverige inte är till nytta och att den skall läggas ner till förmån för forskning om hur det här i Sverige för medborgarna att leva i. Men för att kunna förstå hur det är att leva i Sverige behöver man forskning om Sverige. Likadant är det för lärare – för att kunna förstå sin lärarroll behöver de också kunskaper om skolan som organisation, skolans historia, men även en hel del om de elever de skall undervisa.

En del menar att pedagogisk forskning är urusel, när man egentligen talar om att det är den forskningen som Carlgren talar om – i skolan, som saknas. Men för att något saknas betyder inte att det existerande är uruselt. Däremot att det är uruselt att denna forskning inte existerar i hög grad. Och att det är uruselt att forskningen inom området får endast 200 miljoner och att den går till forskning som inte har att göra med forskning i skolan. (se Kroksmark)

En debattör menar att vi som skiljer på detta sysslar med ordklyverier. Jag håller naturligtvis inte med – det är en stor skillnad mellan den pedagogiska respektive didaktiska, ämnesdidaktiska och den skolnära forskningen.

På bloggen skoloverstyrelsen,se har Christan Lundahl skrivet ett långt inlägg Den populära pedagogiken, som är intressant att ta del av.

I debatten speciellt om lärarnas löner handlar det om vilken lärarkategori som skall ha mest lön. SKL menar att det är de duktiga lärarna som skall ha högre lön. Andra och för att ta ett exempel menar att gymnasielärarna skall ha högre lön än förskollärarna, eftersom dessa lär barnen ramsor och gymnasielärarna lär eleverna om kvantfysik. Man värderar uppdraget och ser det ena som finare än det andra och att det då är fel att förskollärare nästan har lika lön som gymnasielärarna. För egen del menar jag att gymnasielärarna skall ha högre lön än de har i dagsläget, men även övriga lärarkategorier skall ha det. Frågan är om det är hur man värderar det uppdrag olika lärare har som skall ligga till grund för lönen. Och man kan fråga sig vad som är viktigast att stimulera barnens språkutveckling eller att lära elever om kvantfysik. Det är troligen få som kommer ha nytta av kvantfysik, men de flesta av en god språkutveckling. Så, hur skall man se på det här?

[…] Numera har alla lärare ungefär lika stora löner var de än arbetar. En ideologi som är tämligen socialistisk har segrat, nämligen att det är lika ”fint” att lära barnen ramsor på dagis som att orientera dem i kvantfysik på gymnasiet. Därför bör dessa lärare lönemässigt värderas tämligen lika. Det blir ett ramaskri, särskilt i detta forum om man anser att en fordonslärare bör ha mer undervisningstid och lägre lön än en lektor i kemi eller tyska. […] kommentar av (Maria Settergren)

För övrigt har Maria Settergren skrivit ett intressant inlägg – Politiker och experter styr och ställer med lärarkåren – i den tråd jag tagit citatet från en av kommentarerna – som är värd att läsa.

Sist men inte minst vill jag rekommendera en läsning av Helena von Schantz senaste inlägg i vilket hon tar upp flera sidor av läraryrket – Lärartycket.

 

Det svenska språket och kunskapen

Vilket är viktigast?

Elevens eller studentens kunskap förmedlas på det svenska språket eller elevens/studentens kunskap i ett annat språk än svenska, i t.ex. historia?

Jag menar att det bara är i ett enda ämne som språket är viktigast och det är i svenska. För övrigt är det kunskaperna som är viktigast, som jag ser det. Det är inte alla som håller med mig och det kan uppfattas som provokativt. Men min mening är inte att provocera. Jag problematiserar på fullt allvar att elevernas språkliga förmåga, dvs. på vilket språk kunskaperna förmedlas på skall vara det viktigaste.

Det är ju inte enkelt att lära sig ett nytt språk. Och att dessutom förmedla sitt kunnande på det språk man inte behärskar kan upplevas oöverstigligt. Om jag som vuxen kan känna mig dum när jag inte kan förmedla mina kunskaper eller kommunicera på grekiska, hur skall då inte en ung elev känna sig. För jag är inte dum eller saknar kommunikativ förmåga, för att jag inte behärskar det grekiska språket. Grekerna brukar då börja prata engelska med mig, om de behärskar det. För de flesta jag har träffat är det kommunikationen som är viktigast, inte att jag kan språket. Om inte, ja då använder vi gester istället mm. och det jag kan få fram.

Det finns argument för att det är viktigt att alla lär sig det språk de flesta människor talar, men argumentet att det är viktigt för att andra skall kunna bedöma vad man kan eller vill är inte hållbart. Att kunna ett språk är viktig för individen själv. Men det är inte det argumentet man för fram gällande dem som går i skolan. Här handlar det om att det är viktigt att kunna språket för att kunna lära sig något. Det här argumentet håller inte. För de kunskaper som den svenska skolan lär ut, är inte unika i världen. Dessa lärs ut på många olika språk.

Vad beror detta fokus på att det svenska språket är så viktigt, just i skolan. Det handlar inte om läs och skrivförmågan i sig själv, utan om att ett speciellt språk skall gälla. Men om man ser det så, finns risken att många elever som kan en hel del eller har möjlighet att lära sig en hel del under tiden de lär sig svenska, förhindras att förmedla detta eller att lära sig. Man sätter alltså upp en barriär genom språket mellan dem som har svenska som modersmål och de som inte har det.

Lika konfunderad som över detta, är jag när det svenska språket finns med i betygskriterierna i ämnen som inte är Svenska! Svenskan skall vara korrekt. Frågan är då Vad är korrekt svenska? Och skall alla lärare vara svensklärare i botten. Trots mina betyg som är över medelsnittet, i det svenska språket, anser inte alla att jag skriver korrekt svenska…trots att jag utvecklat språket väsentligt sen min gymnasietid. Jag skriver svenska efter melodi mer än efter korrekt grammatik. Visst blir det fel ibland både hos mig och andra … men i min värld är det tillåtet med korrekturläsare, och att kommunicera på engelska, norska, danska och några språk till – tyska och franska om det finns någon som kan det, både vad gäller examinationer och muntligt förmedlande. Det händer dock mycket sällan i lärarprogrammet, men i kurser på magister, i uppdragsutbildningar för yrkesverksamma lärare är det inte ovanligt att läsa examinationer skrivna på engelska. För att inte tala om avhandlingar, som alltfler skrivs på engelska.

Man kan därför fråga sig varför det inte kan vara tänkbart och t.o.m. tillåtet i den obligatoriska skolan. Varför är det så viktigt att elever förmedlar vad de kan på ett enda språk och att en del anser det vara helt okey att eleven då får vänta med att få godkänt i ett ämne tills de kan förmedla sina kunskaper på svenska. Trots att de kanske skulle kunna göra det på ett annat språk. I dagens Sverige finns det ju lärare med kunskaper i många språk. Det bör inte vara några problem. Och det handlar ju inte alls om att byta ut svenska språket mot ett annat, utan om att faktiskt ge elever kredit för vad de faktiskt kan om något, medan de lär sig svenska. För självklart är det viktigt med att kunna svenska, men för individen själv, inte för att andra inte kan bedöma vad någon kan eller vill eller har möjlighet till på grund av att denne inte kan svenska. För vi har möjlighet, om vi kan se bortom självklarheten att allt skall förmedlas på svenska, att bedöma kunskaper i historia hos en elev, förmedlat på ett annat språk.

Det jag skriver här kan jag finna stöd för i målformuleringen om en likvärdig utbildning i Lgr 11.

Undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper.

Om man skall följa läroplanen (och det skall man ju göra) är det lärandet och kunskapsutvecklingen man skall främja. Och gör man detta, om man väntar tills elever som har ett annat modersmål, kan svenska tillräckligt väl för att kunna förmedla detta lärande och kunskapsutveckling?

Är du en sån där flumpedagog?

Ja, jag uppfattas väl vara en flumpedagog, svarade jag. Men är nog något mitt emellan!

Det korta replikskiftet var mellan mig och en Björklundist. Och om man inte är det, ja då är man med automatik flumpedagog.

Jag har lärarledd undervisning, utgår från studenternas förutsättningar, är stenhård på att arbeta mot värderande och normativa inslag i texter mm. men jag ser inte mig själv sitta inne med sanningen om att något skall vara på ett visst sätt. DET kanske är det som skiljer mig från Björklundister.

Det är givande på ett sätt att vi har fått en rörelse som är så fast knuten i en speciell ideologi, för nu har vi fått en ny -ism och nya ord – Björklundism, Björklundist och det mallifierade tänkandet. För en rörelse liknar det – ut med det nya och in med det gamla! En del kritiserar skoldebattörer och lärarutbildare för att de inte har varit lärare i skolan och därför inte vet vad de talar om, samtidigt som denna kritik inte riktas mot vår utbildningsminister. Och ändå har ju han större makt än vad t.ex. några lärarutbildare har.

Jag vill ha en partipolitiskt ideologiskt obunden utbildningspolitik. Tidigare regeringar oavsett om det varit vänster eller höger har jag uppfattat att de baserat sig på forskningsresultat, sakkunniga och på en allmän uppfattning om vad vi skall ha skolan till. Aldrig tidigare har utbildningspolitiken på ett sådant markant sätts förmedlats som om det är en enda persons uppfattning om hur skolan skall vara. Aldrig tidigare har jag uppfattat att så många helt okritiskt köper det denna person för fram som om allt som sägs är en sanning och det enda möjliga.

Det här borde det forskas på. Vad är det för mekanismer som orsakar det här, och att det blir hart när omöjligt för andra med skilda åsikter att nå fram utan att dessa inkompetensförklaras.

Vad är då förklaringen till den sjunkande status och de allt sämre resultaten om man jämför med andra länder. Läste något i den nya kurslitteratur vi har i den nya kursen Utbildningshistoria och plats i samhället i den nya lärarutbildningen, som genererade förljande frågeställning:

Har feminiseringen av skolan och den ökade andelen av lärare och studenter med arbetarklassgrund bidragit till den sjunkande statusen?

När jag är ute i debatten upptäcker jag att det är flest män som har anslutit sig till Björklundismen och kanske är det en fråga om hur man ser på kunskap. Men det kanske är så enkelt att eftersom läraryrket blivit ett kvinnoyrke, sjunker statusen och lönerna. Därför att man betraktar det som mindre värt när det är kvinnodominerat. Kanske det fortfarande är så! Och när det gäller lärare och studenter med arbetarklassgrund, kanske det inte handlar så mycket om bristande förkunskaper utan om att de inte har med sig de rätta förkunskaperna och den rätta synen på vad kunskap och det rätta traditionella akademiska tänkandet. Och att det handlar mer om HUR något sägs än VAD som i själva verket sägs.

Men jag vill ändå komma tillbaka till tänkandet. Jag tror nu inte att kvinnor och män av födsel och ohejdad vana har skilda sätt att tänka. Men eftersom vi är uppfostrade på olika sätt (oftast iaf) så kanske vi ser på världen och tillvaron på olika sätt. Jag har t.ex märkt att kvinnliga filosofer (inte feminister) tolkar t.ex Platon och andra filosofer efter honom på ett helt annat sätt än vad manliga filosofer gör. Jag kan se en skillnad mellan nytt sätt att tolka och ett traditionellt. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas kvinnor som tänker traditionellt. Det är bara en observation jag har gjort. Jag har också märkt att jag förstår på ett helt annat sätt när jag läser tolkningar gjorda av kvinnor än av män. Handlar det om prestige – män och kvinnor som blivit akademiskt etablerade både inom universitetsvärlden och inom ungdomsskolan av prestige håller fast vid det gamla sättet att tänka (som inte alls behöver vara sämre, men som ändå förhindrar nya tankar att växa och etablera sig)

Kanske jag är helt ute på djupt vatten här, men jag tycker ändå att det kan vara värt att diskutera.

Forskningens uppgift

Under ett antal år har jag upptäckt att respekten för speciellt didaktiska och pedagogiska forskare har sjunkit. Det visar sig på olika sätt, och jag kommer inte upprepa detta här. Men det finns en tendens att efterlysa rätt typ av forskning. Här kommer min syn på forskningens uppgift.

Forskningens uppgift är som jag ser det, att öka vetande inom ett område. Uppgiften är inte att tillgodose olika aktörers intresse och önskningar om att forskningen skall förbättra för dem själva i praktiken. Snarare är det väl så att det är aktörerna som skall avgöra om resultaten som forskningen kommit fram till kan öka vetande hos dem själva och bidra till att målen uppnås eller att en situation kan lösas. Forskningen skall inte verka för rätt eller fel rent generellt. En didaktiskt metod kan vara rätt i en situation och fel i en annan.

Jag har även upptäckt att det finns uppfattningar om att det endast är forskare som har lärarerfarenhet som kan bli goda forskare. För de vet hur det är att verka som lärare i klassrummet. Återigen ställer jag frågan om det är forskarens uppgift att avgöra hur läraren skall använda sig av det vetande som finns eller om det faktiskt är läraren själv utifrån sina kunskaper, sin erfarenhet och sin undervisning som skall avgöra det. Om jag finner resultat som visar att en metod fungerar i ett sammanhang kan den sen prövas i andra sammanhang och därefter kan man avgöra om metoden kan verka i flertalet eller i enstaka fall. Därmed behöver den inte avvisas helt utan ingår i det totala vetande inom området.

Under lärarutbildningen får studenterna lära sig att kritiskt granska, analysera och får med sig ett vetenskapligt förhållningssätt. De får också med sig kunskaper om hur man kan förklara utifrån olika perspektiv. Målet är att de skall bli rustade att själva kunna avgöra om en didaktisk metod eller ett pedagogiskt förhållningssätt är tillämpligt just för den verksamhet de bedriver och om den är i linje med det som formulerats i läroplanen. De kan avvisa en metod eller förhållningssätt gällande sin egen verksamhet, men inte som vetandet inom området.

En verksamhet kan beställa forskning, men den kan aldrig avvisa de resultat som kommer fram endast för att de inte blev vad de önskade. Detta gäller även forskaren. Forskarens uppgift är att redovisa de resultat som en analys och tolkning frambringar oavsett vad hon eller han anser om dem eller önskat få.

Jag är själv lärare och ser alla olika typer av forskningsresultat och metoder att välja mellan som oerhört värdefullt. Om det är rätt eller fel rent generellt är av mindre vikt om de fungerar för mig i min undervisning och för ämnet i fråga.

Jag tror att det fortfarande finns en tendens att jämföra didaktisk och pedagogisk forskning med det man ser som riktig forskning, dvs. traditionell forskning som går ut på att hitta det universella, det rätta och det sanna i varje situation och för alla. Då kan man förstå varför didaktisk och pedagogisk forskning kan uppfattas vara ovetenskaplig.