Kategoriarkiv: Politik

Tänk om läkare hade samma situation som lärare…

En läkare har en hel stab som tar hand om den praktiska verksamheten. Men tänk om läkare fick sköta allt från mottagande av patienter, diagnostiserande, om omskötseln, samt att hålla kontakt med anhöriga, socialtjänst och äldreboende (när det är aktuellt) och leta efter patienter som eventuellt skulle avvika, skulle man då ifrågasätta läkarens kompetens och dess utbildning, om inte verksamheten sköts på ett sätt som leder till att alla patienter blir omhändertagna.

Tänk, så annorlunda det skulle vara för lärarna och deras möjlighet att verka utifrån sin kompetens och utföra arbetsuppgifter som de är utbildade i och inte att det skall ta hand om allt som andra yrkeskategorier har utbildning i (de kategorier som fanns tidigare inom skolan), om de dessutom hade en väl utbyggd administration som skötte om en del av deras arbete, t.ex. kontakter till föräldrar mm. Kanske man skulle kunna anställa lärarassistenter som sköter om denna typ av verksamhet i nära samarbete med lärarna. Kanske man skulle kunna anställa dem som bitr. lärare.

Tänk så annorlunda läkarens situation skulle vara om han eller hon fick ta emot 20 förkylda patienter samtidigt i en sal och ge alla samma uppmärksamhet. Tänk om läkarens kompetens skulle ifrågasättas om patienterna inte blir friska. Tänk om läkaren hade en månadslön på högst 25000 kronor i månaden! Och att om en läkare blev sjuk fick fixa vikarie själv eller låta patienterna vänta tills han eller hon kom tillbaka.

Tänk om läkare hade samma situation som lärare och det man gjorde från politikerhåll var att gå ut och menade att vi behöver duktiga läkare, samt att läkarutbildningen inte vore tillräckligt bra. Och att man i debatterna talade om denna usla läkarkår som inte klarade av att bota patienter. Och tänk om andra läkare gick ut och talade illa om läkarutbildningen och menade att de som var lärare där inte var i fas med verkligheten. Tänk om man som nära anhörig ansåg att man kunde bedöma läkarens kompetens mer än någon annan. Tänk om alla visste bättre än vad läkaren och dess utbildning gjorde om vad som krävs.

Och tänk om politikerna förespråkade 50 år gamla metoder som den medicinska vetenskapen för många år sen bytt ut mot moderna metoder. Tänk om man bytte inriktning vart fjärde år och att partipolitisk ideologi bestämde mer än vetenskapliga resultat.

Ja, tänk om … om man byter ut lärare mot läkare…

– Blir inte den debatt och den utbildningspolitik som bedrivs idag en smula märklig om man jämför med läkarna och dess utbildning om de fick verka under samma villkor.

Annonser

Björklund och högskolepolitiken

I Universitetsläraren finns en artikel som handlar om högskolorna – Tiden för expansion är förbi ”Nu står vi inför en brytpunkt”. En del representanter uttalar sig, däribland Björklund och det han säger är intressant.

Å ena sidan skall han ha sagt:

UTBILDNINGSMINISTER Jan Björklund säger att han inte tänker styra utvecklingen och försäkrar alltså att det inte finns någon ”dold agenda”. ”– Däremot har jag länge varit tydlig med att peka på förutsättningarna, dels minskande ungdomskullar, dels tuffare kvalitetsgranskning.” (direkt citat)

Lite längre ner säger han å andra sidan:

Nej, den kamerala aspekten är helt likgiltig, däremot inte kvalitetsaspekten. Därför underlättar vi för dem som vill gå samman med ett större lärosäte.

Min undran är om inte detta att underlätta för dem som vill gå samman är att styra. Det intressanta är att Björklund som så ofta förut ger två budskap, vilket gör det svårt att veta riktigt vad som gäller eller vad han egentligen menar. Det är helt riktigt att det inte finns någon ”dold agenda”. Det är väl ganska solklart vilken agendan denna gång är.

Frågan är om man inte styr även genom att inte göra något, dvs. låta naturen ha sin gång?

Det finns vissa synpunkter på varför de små högskolorna behövs; de kan ha hög kvalitet, de behövs högskolor på andra platser och inte endast i storstäderna för att alla i landet skall få möjlighet att studera på högskolan, samt att ett samgående med ett större universitet eller högskola kan innebära att den mindre blir en filial. Det finns heller inga garantier att två små högskolor som går samman ger högre kvalitet. (läs vidare i artikeln)

De sista reformerna, Valfrihet- och friskolereformerna, har skapat en konkurrens mellan skolor och lärare. Det har blivit en marknadifiering. Den skola som inte klarar sig får läggas ner. Man talar om kvalitet, men frågan är om det inte handlar om att den som är bäst på att marknadsföra sig eller har ett gott rykte eller ligger i en förort eller kranskommun som har ett gott rykte är också den som vinner.

Jag efterlyser att vi går tillbaka till ”Skolan mitt i byn”. Den skall inte behöva kämpa om sin existens. Behöver den mer resurser skall den få det. Den skall inte gå med vinst som går in i aktieägares fickor, utan gå tillbaka till verksamheten eller ges till den skola som behöver resurser. När det gäller högskolorna likaså. Om vi menar att utbildning är så viktig, borde den inte skötas eller likställas med företagsverksamhet. Den borde ingå i den del av samhället som står utanför marknaden, konkurrensen och enskilda vinstintressen.

Man frågar sig sen vad som gått fel. Om vi ger budskapet att allt kan förändra sig från en dag till en annan, så att lärarna och annan skolpersonal hela tiden känner och i många fall måste kämpa för att inte skolan skall läggas ner eller elevunderlaget minskar, kan man fråga sig om inte den stress och otrygghet som uppstår har betydelse för undervisningens kvalitet. Skolor och utbildning får inte, som jag ser det, något stöd i sin verksamhet. Det har blivit marknadsföring, konkurrens, kamp, stress och hot om repressalier som styr. Frågan är då om det inte är en styrning från utbildningspolitiskt håll om man låter detta fortgå?

Min uppfattning är att det inte handlar om att öka kvaliteten genomgående i skolorna. Det handlar om ekonomi och att allt inom utbildningsområdet skall kosta så lite som möjligt. Man använder resultaten och kvaliteten som medel för att kunna sänka kostnaderna och lägga ner skolor som inte klarar av konkurrensen. Om nu utbildning är så viktig som utbildningspolitikerna menar, borde den inte existera på så instabil grund. Man skall inte behöva fråga sig som de gör i Malmö, hur mycket skolkvaliteten skall kunna sänkas för att det inte skall bli anmälda. Det skall få tillräckligt med resurser och därefter stöd i arbetet med att höja kvaliteten.

Man säger sig, från utbildningspolitik vilja höja kvaliteten inom ungdomsskolan och universitetet, men inför sådant som riskerar att sänka den istället.

Intressant om frågan om Vem ska få ha barn? Är föräldrar egoistiska och är det bara de som har råd att få barn som skall ha den rätten? Eller, ska vi i samhället stödja alla som av olika skäl inte har fått råd att ha barn, på grund av arbetslöshet mm.

Läs mer HÄR om vad Marianne Ohrlander tycker om fattigdom och Sofia Mirjamsdotters kritik.

Nu får väl ändå SAP ta sig i kragen

Håkan Juholt avgår idag och det var både väntat och välkommet. Socialdemokraterna kan inte fortsätta att välja eller ha kvar partiledare som öppnar upp för medias granskning och därmed skapa förtroendekriser och sjunkande stöd för politiken. De talar om att sätta in någon van och rutinerad politiker, och jag känner direkt motstånd till de namn som nämns. NEJ, det behövs en yngre kraft som inte har starka lojaliteter till vissa grupperingar inom partiet. Jag vill ha glöd, passion och nytänkande. Inte traditionalism och betongpolitik. Helst ett förnyat politiskt parti, som skapar framtidstro.

Jag upplever att Sverige har backat på många plan, inte minst har den rådande politiken med det att göra. Istället för att utvecklas och gå framåt, känns det som om vi går bakåt. Det saknas helt klart visioner. När det gör det, finns en benägenhet att gå tillbaka och ta upp det gamla eller hålla fast vid det traditionella tänket.

Jag känner lättnad över att Juholt avgår idag. Men oroad över vem som kommer i dess ställe, för det blir säkert inte alls den jag vill skall leda socialdemokraterna.

Jag är nu inte sosse och har aldrig varit det, men jag känner sympati med det parti som ändå bidragit så mycket med välfärden för att må dåligt av att det inte kan välja en ledare som har förtroende och skapa höga väljarsiffror. Jag anser att ett öppet valförfarande måste till. Inte att någon kandidat väljs av partiledningen!

Det stör mig och det är stötande

Tittade på Världens bästa skitskola i går på TV2 där det handlade om friskolekoncernerna och deras pedagogik, koncept och deras storvinster.

Det har från början stört mig oerhört att statsfinansierade friskolor får gå med vinst. Och Ola Sahlsten som är socialdemokratisk politiker, ponera politiker som har gått med 253 440 000 kronor i vinst, samtidigt som han har fått svidande kritik, inte ens uttalar sig om det. Det finns fyra stora friskolekoncerner och de tjänar mycket – Baggium (Ola Sahlsten) och John Baur-gymnasiet som nu köpts av riskkapitalister i Danmark, som är två exempel.

Det är VÅRA skattepengar som går rakt ner i fickorna till aktieägarna. Att friskolorna går med vinst kan så vara, men självklart skall de gå tillbaka in i verksamheten, vilket det i nuläget alltså inte görs och det inte bara stör mig. Det är stötande. Samtidigt som skolan i Jordbro måste läggas ner på grund av ett för litet elevunderlag. Skolan har blivit en marknad, en kvasimarknad som bl. a forskare som Bunar kommit fram till.

Allt för valfriheten, där vissa lägger skattepengar på att locka elever till skolor med knapphändig pedagogik och där vissa inte har något val alls, t.ex. eleverna i Jordbromalmskolan.

Jag är också för valfrihet, men inte på det här sättet och skolan skall absolut inte generera vinst som går direkt ner i aktieägarnas fickor. Jag är inte förvånad över att regeringen inget gör. Det här just det här de arbetar för – att generera storvinster åt kapitalister. Och så förvånar DE sig över att skolans har blivit så dålig under de senaste tjugo åren sen den borgerliga regeringen 1991 satte igång friskolereformen. Kanske även med sossarnas goda minne, eftersom inte de heller har gjort något åt det. Pengar rinner bort och det är privata intressen som styr.

Tycker ni inte att det är stötande att en del av skolpengen genererar vinster som inte går tillbaka in i skolverksamheten och speciellt med tanke på att det är skattepengar som är till för skolan och eleverna. Oavsett om det är en fullt godkänd pedagogik och en skola som når framgång.

Det här är en skandal utan like och jag tror inte att Björklund kommer att gå ut på samma sätt, som han gör annars. Men jag blir glad om jag har fel. För det här måste ändras. Han pratar om brist på duktiga lärare och lägger allt fokus på lärarutbildning mm. Men inget fokus på att resurser försvinner från skolan in i stora koncerners vinstkonto. För om han inget gör, om regeringen inget gör, ja då har de förlorat det sista av sitt redan sjunkande förtroendekapital hos mig.

Fler som reagerat är Johan Kant

Att kunna se vinnaren i förorten

Tendensen att endast se problem i förorterna, speciellt dem som har ett stort inslag av mångkulturalism är seglivad. Förorterna ses som platser som inte är sunda att bo i, som de beskrivs, istället för att se möjligheterna som finns i dem.

Runt om i Västeuropa pågår en utveckling som avskiljer de stora städernas invandrartäta bostadsområden från det övriga samhället. Dessa förorter är på olika sätt socialt utsatta, det vill säga de präglas av hög arbetslöshet, stort bidragsberoende, låga inkomstnivåer och höga ohälsotal. De är också inbegripna i en process där områdena och de som bor där nedvärderas och utpekas som avvikande. De här omständig­heterna har en direkt inverkan på ungas gemenskaper såväl som på skolans verksamhet. (Sernhede)

Ove Sernhede skriver om detta i artikeln Förortens unga och skolan på Skola och Samhälle. Och det säger en hel del om hur det faktiskt ser ut, men det skrivs som påstående som om det inte finns något positivt alls att bo i förorten. Som om bara det faktum att man bor i den gör individen till en förlorare. Det är allas skyldighet att faktisk se de problem som finns. Att blunda inför det faktum att bilden av förorten är på det sättet är att sticka huvudet i sanden och låtsats som om allt är bra. Men att se det som ett problem handlar också om hur vi ser på skolan, på förorten och utifrån vilket perspektiv. Om man ser att alla måste vara med på ett speciellt sätt för att inte ses som förlorare, ja då är det också problemen man ser. Och blir oförmögen att se det positiva i att växa upp, leva och bo i en förort. Enda sättet för dem blir då att flytta därifrån eller välja en innerstadsskola – Bunar i sin bok När marknaden kom till förorten har gjort undersökningar som visar att många som bor i förorterna väljer att byta skola, för att få en bättre framtid – för att få ett högre symboliskt kapital. Men Bunar beskriver dock att många väljer att stanna kvar, därför att de tycker att skolan är bra och för att de trivs. Bunar ger alltså en mer nyanserad bild av människorna som bor i förorterna och speciellt av de unga. De är inte alls alla som är missnöjda med sin situation.

Barn och unga från storstädernas kommunala förortsskolor framstår allt mer som det nuvarande skolsystemets förlorare. Antalet skolor där mellan fyrtio och sextio procent av eleverna lämnar nionde klass utan behörighet till gymnasieskolan ökar. (Sernhede)

Frågan här handlar om att de jämförs med betygskriterier mm som ser på kunskap på ett speciellt sätt och förutsätter en inlärning på samma sätt. Det finns inget utrymme för mångfald i detta. Alla skall bedömas efter något på förhand givet. Kanske skulle resultatet bli annorlunda om man bedömde och betygsatte mångfald istället för enhetlighet. Kanske vi då skulle se vilka kunskaper barn och ungdomar egentligen har. Och det gäller överallt, i förort, eller i innerstad eller i en etnisk svensk förort. Det handlar väl i stort sätt om att vi förnekar viss typ av kunskaper och erkänner andra. Det är ju det som bidrar till om ett symboliskt kapital blir högt eller lågt, eller om det överhuvudtaget uppstår ett.

Det är ju inte självklart så att de som bor i förorten saknar symboliskt kapital eller att deras föräldrar är outbildade eller är arbetslösa. Och om de inte är det har den typ av arbeten som inte ger hög inkomst eller som får något högt erkännande.

Varför uppfattar då så många unga i de stora städernas förorter inte skolan som en länk till eller en väg in i samhället? Skolan utgör inte den självklara arena där de unga utvecklar självrespekt, kunskap och förståelse för sin egen samtid. I dessa förorts­områden utvecklar de unga egna kulturer och multietniska gemenskaper som handlar om sökande efter tillhörighet, trygghet, närhet, mening och identitet. Men de uttrycker också behovet av en annan omvärlds­förståelse än den skolan tillhandahåller. (Sernhede)

Jag vill vända på det och ställa frågan varför de inte ses tillhöra samhället? Och fortsätta med att ställa frågor som – av vilket skäl ses inte deras kultur och multietniska gemenskaper som en del i samhället. Om nu Sverige vill kalla sig för att vara ett mångkulturellt land bör det inte vara några problem med detta. Men att det blir ett problem kan ju visa att det är svensk kultur som gäller och det innebär att Sverige i grunden är ett monokulturellt land, som ser antalet invandrare som ett kriterium på mångkulturalism.

Det som även visar att det är den svenska kulturen som gäller, är att ju fler svenskar med svensk bakgrund som flyttar till förorten desto högre symboliskt kapital får förorten. Men om samma svenskar flyttar dit, får de lägre symboliskt kapital oavsett deras ställning för övrigt i samhället.

Jag har stor erfarenhet av att bo i en förort och på grund av att jag inte enbart ser det utifrån eller bildat mig en uppfattning av förortslivet genom mediabilder och av dem som bara ser problem, tar jag upp även det positiva i att bo i förorter. Min uppfattning är att i den bor vanliga människor, som arbetar, värnar om sina barn och är engagerade i frågor som gäller dem själva oavsett bakgrund. Jag ser ingen större skillnad på människor som bor i förorten, i innerstaden eller i de rika norra förorterna. Nej, skillnaden är väl att bilden av dem är olika och att man ser vissa grupper som problem för att de bor i förorter eller har utländsk bakgrund. Även om de lever på samma sätt, är arbetslösa och lever på socialbidrag efter samma krav eller arbetar med samma saker.

Det ÄR verkligen viktigt att beskriva hur det ser ut, men frågan är om det är bilden vi skall förändra eller om det är människorna i förorterna. För om vi förändrar bilden, accepterar vi mångfalden och inte endast ser Svensk kultur som den enda rätta utan kan se att Mångkultur är precis lika mycket värt. För då kanske resurserna skulle läggas på de skolor som finns i områdena efter dem som bor där istället för att ge vissa möjlighet att flytta därifrån, därför att de fått en uppfattning om att det är det enda sättet att nå framgång och komma in i samhället.

Det största problemet är Bilden av förorten och mångkulturalism, inte företeelserna i sig själv. Och i mina ögon är de som bor i invandrartäta områden i och inte utanför samhället. De behöver alltså inte komma in, därför att de redan är inne i det. Det gäller bara att andra kan se och erkänna det.

Jag tror vi alla behöver att verka för att inte konservera bilden av förloraren i förorten och istället försöka göra allt för att skapa en ny bild av vinnaren i förorten. För att växa upp i en förort ger kunskaper som andra saknar och i vår värld behöver vi människor som kan bidra med olika perspektiv. Inte verka för att skapa en likformig folkmassa som bara kan se på världen utifrån ett enda perspektiv. För det är då man utser förlorare!

Rekommenderad läsning är alltså Bunars undersökningar!

Vill även rekommendera Mångfaldens gränser av Hans-Ingvar Roth!

Recension av boken finns här i DN!