Kategoriarkiv: Skoltid och lärare

Särintressen eller enbart ologiskt tänkande

För det mesta gillar jag att försöka förstå hur andra tänker och tränga in i olika typer av tänkande, men ibland blir jag bara nervös och lätt irriterad då jag omöjligen kan förstå. Då tänkandet förefaller så ologiskt och bakvänt på något sätt. Jag försöker in i det längsta att tänka att det kan vara jag som inte håller med och att jag egentligen förstår, men inte vill göra det. Okey, nu till det jag har svårt att förstå gällande tänkandet kring en del saker inom utbildningsområdet.

1) För en del år sen kom det ut en undersökning om att 20% av eleverna i skolan vantrivdes. Vad gjorde man då, jo man gick in för att förändra allt efter dessa 20% med risken att istället skapa 80% som skulle vantrivas. För av dessa 100% var det ju 80% som trivdes såsom skolan var organiserad.

2) Man (politiker) menar att 13-14% av Sveriges befolkning inte klarar av teoretiska studier. Vad gjorde man då? Jo man sänkte kraven på yrkesutbildningsprogrammen och efterlyser att vissa av dem skall vara helt teorifria. Men man tänker inte alls på, som det verkar, att det är 96-97% som klarar teoretiska studier. Vart skall de ta vägen om de vill få ett praktiskt yrke men även teoretisk kunskap?

3) Man (politiker m.fl.) vill tillbaka till att ge endast saltentor eftersom man menar att hemskrivningar mm. uppmuntrar till fusk. Konsekvensen av detta kan bli inom vissa ämnen en kvalitetssänkning, då det inte är möjligt för de flesta att kunna böckerna utantill, så de vet exakt vilken sida de skall referera till. Och att en sådan studieteknik innebär ett intensivt pluggande inför tentan och att det mesta glöms bort efter en tid. Inom detta tänkande tar man inte beaktande att en hemskrivning är konstruerad på ett sätt att det är få som kan fuska, speciellt inte nu när det dessutom finns plagiatkontroller. Även här utgår man från ett fåtal och vill få till stånd en förändring, trots konsekvenserna. Varför ställer man inte frågan vilket som är värdefullast – att 95% lär sig mycket mer än att dessa lär sig mindre, men att bara 2% istället för 5% lyckas fuska på saltentorna.

4) Det förekommer generaliseringar utifrån enstaka exempel. Man hittar en eller två examensarbeten som inte borde ha blivit godkända eller man intervjuar två kritiska studenter om ett ämne, så ropar man efter förändring och åtgärder. Varför räknar man inte med dem som uttrycker sig positivt eller att majoriteten av examensarbeten nått godkänt.

Sen finns det en hel del utanför skolans områden, där det förekommer stora förändringar, som gör livet mycket svårare för majoriteten, på grund av ett fåtal. I vissa fall helt berättigat men i alltför många fall inte alls. Men det går jag inte på här och nu.

Men vad skall man göra då? För det är väl inte så att ”jag” tycker det är okey att fuska på tentorna eller att 13-14% av befolkningen inte klarar av sina gymnasiestudier eller att det är okey att 20% vantrivs i skolan? Nej naturligtvis inte, men det är ofta den respons jag får.

Om jag är snäll kan jag dra slutsatsen att det är särintressen från politikernas sida, dvs. att de bedriver partipolitik, och att dessa grupper får bli deras alibi för att en förändring skall kunna genomdrivas. Om jag är elak, kan jag dra slutsatsen att politikerna inte har en susning om hur det fungerar, dvs. att en hemskrivning inte är konstruerad som en saltenta. Mer om det i ett separat inlägg.  Men jag skall försöka hålla mig lite mitt emellan – politikerna har inte den utbildning som krävs för att se längre och att de tänker på kostnaderna på kort sikt.

Vad jag menar man skall göra är att fokusera på just de grupper det gäller. Hur skall vi skapa förutsättningar för de elever som till synes inte klarar av teoretiska studier på gymnasiet? Hur gör vi för att konstruera hemskrivningar så att det inte är möjligt att fuska i någon större utsträckning och hur gör vi för att ta reda på av vilka skäl som vissa uttrycker kritik och hur kan man förändra för just den gruppen. Kanske behöver vi öva upp förmågan till ett flexibelt tänkande kring dessa frågor.

PS! Varför tvingar man inte alla bilister att få in alkolås i sina bilar med tanke på att en del andra kör med alkohol i kroppen! DS!

Att vistas i olika miljöer

Var på skolbesök i tisdags, och vid lunchtid åkte jag över till äldreboendet där min mamma bor och var på forskarhandledarkurs hela dagen igår.

Jag körde hemifrån ganska tidigt då jag skulle åka en väg jag inte kört på många år. Men allt såg ut ungefär som tidigare, utom  förändringar på vägen till Nynäs och några rondeller som tillkommit, samt en ny fin väg. Men sträckan var densamma, så på så sätt var inget nytt. Skolan ligger i slutet av en gata och är en låg- och mellanstadieskola. Jag fick träffa ansvariga för skolan och vara med på morgonmötet. Sen var jag med och auskulterade läraren för en etta. Det var  roligt att vara ihop med den åldersgrupp som jag är utbildade för i botten. Och intressant att se hur en undervisning i årskurs ett kan gå till, som stimulerar både kunskap och ett rikare ordförråd. Jag var där i drygt tre timmar och hela tiden var biträdande rektorn i gång. På så sätt fick jag en bild av hur en engagerande och närvarande rektor kan göra för en skola och vad som krävs.

För mig som inte varit ute på en skola på länge, kändes besöket både verkligt och overkligt. Jag kände mig hemma och delaktig, men ändå inte. Svårt att förklara – det är inte någon främmande miljö, men långt ifrån den miljö jag befinner mig. Och långt ifrån bilden som klass 9A och media förmedlar om dagens skola. Kanske därför känslan av overklighet dök upp. Även om jag intellektuellt och erfarenhetsmässigt vet att så som skolan beskrivs ser den inte ut rent generellt, var kontrasten så stor att det skapade denna känsla av overklighet (tror jag).

Jag har i många år velat få möjlighet och tid att besöka skolor. Tror det är bra att göra det när man utbildar lärare inom vilken ämne det än handlar om. Nu blev jag inbjuden och det tackar jag för.

Därefter körde jag till nästa institution – äldreboendet där min gamla mamma bor. Hon satt och väntade på maten när jag kom med tårtor inför den stora dagen, som jag inte kunde vara med på. Jag klappade om henne, men hon var i sin egen lilla värld. Och igår fyllde hon 90 år och fick annat besök. Jag för min del var på forskarhanledarkurs i Bergianska trädgården inom en annan institution. Det var den trevligaste av alla dagar. Vi fick besök av en psykolog och vi fick se ett rollspel., diskutera handledarsamtal. Det intressanta för min del var min egen reaktion.

Jag har befunnit mig på tre olika institutioner – skolan, äldreboendet och universitetet. Och idag skall jag på seminarium på högskolan och tala om Kant med studenter som är i samma ålder som mina egna studenter. Idag är jag själv student.

Den här veckan träder jag ut och in i olika roller och träffar olika grupper av individer. Spännande och givande, men det kräver en viss återhämtning. Somnade från allt igår kväll. Och känner mig lite trött idag, men är utvilad.

 

 

Öppenhet

Lördagförmiddag – sitter och jobbar (ligger efter bl.a på grund av nätkonferensavbrott, upp- och nedladdningströghet, kurser, forskningstid och seminarium för uppsatsskrivande studenter, som för övrigt var ett ovanligt trevligt seminarium), tar det lugnt med en kopp kaffe och går runt lite i skolbloggarna. Skriver en kommentar här och där. Veckan har varit intensiv och det känns idag fast jag sovit i 12 timmar. Men jobbet måste göras, även om det är helg.

Men ett inlägg från Inga Magnussons blogg om Klass 9A får mig nu att sätta mig ner och skriva ett inlägg. Och jag gör ett undantag om att aldrig tala om det som händer på min arbetsplats på min blogg. Men jag fokuserar dock på mig själv.

Inga Magnusson skriver bl.a följande:

[…] Avsätt tid för lärare att lära av varandra, stötta varandra i arbetslag hela tiden i vardagsarbetet. Om inte den tiden finns riskerar lärarjobbet att återigen bli det ensamarbete det var förr, då var och en stängde sin dörr. […]

Min erfarenhet från min tid som lärarutbildare är att alltid tala med andra när man har en känsla av att inte riktigt klara av en situation. I början valde jag själv ut vissa kollegor till att bli akuta mentorer. Men under en period fick jag en känsla av att om något uppstod skulle jag fixa det på egen hand. Men så fick vi en studierektor, till vår avdelning som uppmuntrade öppenhet och situationen förändras fullständigt. Om man fick problem kunde man alltid gå och tala om det. Och vi fick stöd och hjälp och ibland förändrades förutsättningarna. Men på ett sätt att man inte fick någon känsla av att felet låg hos en själv, utan mer i den uppstådda situationen och att om nu något uppstått som inte gick att klara upp för en ensam lärare, kunde man gemensamt göra något åt det.

Den här andan har nu följt med nya kursansvariga, studierektorer m.fl. som har kommit, så om något uppstår vet jag att det går att tala om det utan att man för den skull riskerar att sätta hela sin existens på spel. Och att det alltid är bäst att berätta vad som hänt hur litet det än må vara. Det finns en risk att man i sin ensamhet kan förstora något som i det större sammanhanget inte är så svårt att förändra.

Det viktiga här är att lärare blir bemötta på ett hedervärt sätt – att det inte skall handla om att man förutsätter att läraren har gjort något fel eller saknar någon kompetens och en insikt om att ingen utom kanske några få kan klara av alla situationer som uppstår under sin lärarkarriär. Och efter 12 år i det här yrket stöter jag fortfarande på situationer som aldrig uppstått förut. Men som andra har erfarenhet av. Självklart har jag en större beredskap att handla nu än jag hade då jag började, men nytt är det ändå och måste hanteras som det.

Om man är ny som lärare är det kanske inte så enkelt att vara öppen eller att våga erkänna sina eventuella tillkortakommanden. Man har tillräckligt att göra med att få alla skall att gå ihop. Det är därför som det behövs mentorer under det första året som nyexad lärare, likt en AT-tjänstgöring som läkare har.

Det går inte att lära sig allt på den teoretiska delen av utbildningen eller under praktikperioderna.

Absolut ett beslut i rätt riktning

Nu är det klart att det blir lärarlegitimation (se SvD), men de som redan är fast anställda får jobba kvar. Men eftersom de inte får sätta betyg behöver de få behörighet. Det blir en press på kommunerna. En del kan anse att det är mer än ett fokus på lärarna som behövs. Det bedömer jag också, men det är ändå ett steg i rätt riktning. Dock, tror jag det här måste kombineras med en annan typ av debatt om läraryrket än den som pågår idag. Björklund för in lärarleg, samtidigt som han under många år har dissat hela lärarkåren + lärarutbildningen med en sådan energi att merparten av folken verkligen tror att det är så illa. Räcker det med lärarleg för höja statusen, som han med sin retorik har sänkt.

Nu är det inte så enkelt att det räcker med att lägga allt krut på legitimeringen. Björklund kommer upptäcka att många av de problem han ser, som nu skylls på lärarna och deras påstådda tillkortakommanden, kommer att bestå även om lärarna blir legitimerade. Men jag tror att en del kommer att upphöra med tanke på att alla med tiden får en gemensam kunskapsbas och att man till slut upphör med att definiera yrket efter individens egenskaper och intresse. DET är ju inte vad läraryrket handlar om.

För övrigt har jag oerhört svårt att förstå dem som menar att det inte gör någon skillnad att ha en lärarutbildning med tanke på att man inte anser så om t.ex. läkare och jurister m.fl. Man trycker just på att det är engagemang och intresse som är det viktigast. Och det kan man inte lära sig på utbildningen. Det har man som grund. Jovisst, men det är viktigt i alla yrken och är inget specifikt som talar om för oss att den här personen är lärare. Inte heller räcker det med att man kan ett ämne. Och slutligen, om man resonerar på det här sättet är det ett tecken på att man inte har utbildning i det som gör skillnad och behöver det. För att kunna uppfylla uppdraget behöver man kunna mer än ämneskunskaper och ha mer i bagaget än engagemang och intresse. Dessutom kan man vara både engagerad och intresserad av något men ändå inte klara av jobbet. Inom konstnärliga yrken säger man ju ofta att om inte begåvningen finns … ja, då missar man hel del.

Man kan dock fråga sig vilken begåvning som krävs för att vara lärare! Kanske är det så enkelt som att det handlar om begåvningen att kunna ta till sig det som krävs för att klara läraruppdraget. Och det är inte något man gör i en handvändning.

____________________________________

För övrigt vill jag gärna problematisera grunderna för denna lärarlegitimation. Men det gör jag i ett annat inlägg, lite senare.

Björklund har för lite att göra

Tror inte det finns någon lärare eller annan skolpersonal som inte skulle vilja ha ett större samarbete med betoning på SAMARBETE med föräldrarna. Inte minst gäller de elever man uppfattar som ”bråkiga elever”. Men risken är att samarbetet skulle undermineras fullständigt OM Björklunds nya förslag går igenom. Föräldrar till bråkiga elever ska kunna tvingas sitta med i klassrummet. Och risken gäller troligen inte endast föräldrar till de barn skolan anser vara bråkiga utan alla föräldrar. Vem skulle kunna lita på skolan och på lärare som tar initiativet till ett samarbete? Och frågan om vad hos ens barn uppfattas i skolan som bråkigt kan uppstå?

Tanken är att skolan och elevens föräldrar först och främst ska nå en frivillig överenskommelse om medverkan i klassrummet, men om föräldrarna vägrar samtidigt som skolan bedömer det som nödvändigt bör kommunens utbildningsnämnd ytterst kunna besluta om obligatoriskt deltagande.

– Man kan faktiskt inte avsäga sig sitt föräldraansvar, sade Björklund. (SvD)

Men om man förväntar sig ett föräldraransvar, måste man nog se föräldrar som vuxna och inte som barn, vilka man kan tvinga till obligatorisk närvaro i skolan. Det intressanta i det han säger – först och främst ska nå en frivillig överenskommelse om medverkan i klassrummet, men om föräldrarna vägrar – är hur det är möjligt med frivillig överenskommelse om det ändå handlar om att man inte har rätten att vägra utan att det skall stävjas med tvång. Detta är väl ändå en märklig tolkning, rentav flummig, av vad frivillighet är.

Eftersom det inte skulle hända så ofta, enligt Björklund, är frågan om konsekvenserna ett sådant potentiellt tvång får, verkligen ger önskad effekt. Vilken effekt nu än Björklund har tänkt sig detta skulle få.

Vad får Björklund alla idéer ifrån? Han är verkligen kreativ, men jag undrar om han inte har för lite att göra.


Visst är det väl konstigt!?

… att man gör en sån stor affär av hur folk är klädda i skolan, på arbetsplatser mm att man t.o.m. anser det nödvändigt att ta ett centralt beslut om ett förbud mot t.ex. burka. Läs HÄR om att ordföranden i Fria Moderata Studentförbundet i inlägg på Brännpunkt – Utspel på tvärs mot liberala idéer reagerar över att de liberala idéerna övergetts av Folkpartiet och speciellt av Björklund. Han menar att detta är något som skolorna själva skall få bestämma.

Vad gäller burka vill jag inte ta ställning rent generellt. Jag kan bara framföra att jag inte skulle besväras om någon har burka. För mig har det ingen betydelse vilken klädsel andra har. Jag bryr mig bara om min egen. Det viktigaste är att jag gillar det jag är klädd i. Sen vad andra tycker bryr jag mig inte om.

Man kan ha synpunkter på grund av att burka anses ha med förtryck att göra. Och jag säger inte emot detta. Men, lever inte de flesta kvinnor under ett förtryck med tanke på att det har lagts och fortfarande läggs mycket stor vikt för hur vi är klädda i vilken kultur vi än lever inom.  Jag läste en undersökning för många år sen att elever i grundskolan håller koll på vilka kläder de kvinnliga lärarna har. I samband med detta pratade jag med ett antal av mina egna studenter. Och de höll med om att det var viktigt hur kvinnliga lärare var klädda, men inte hur manliga är det. Nu kanske inte det kan jämföras med det förtryck man menar är att använda burka. Har dock läst en del utsagor från dem som använder den och det vittnar om att de som har det känner sig trygga. Ja, vad skall man säga om det. Men visst, när jag har kapuschong (felstavat, jag vet) så jag blir totalt dold, känner jag mig också trygg.

I våldtäktsmål brukar man ju ofta ta upp hur kvinnan var klädd, som om detta har betydelse för att det hände??

Men nu gäller kanske inte frågan om detta, utan att lärarna och annan personal anser att det är viktigt att kunna se ansiktet på dem de talar med. Som jag ser det är människan mer än ett ansikte.

Från detta önskemål till ett förbud genom politiskt beslut är det ett stort avstånd.

För övrigt börjar jag iom detta fundera på varför det är så viktigt hur vi är klädda. Får jag sämre service om någon inte är korrekt klädd enligt bankens klädkod. Bryr jag mig om, OM sekreteraren på kontoret är klädd i jeans och en tröja om hon eller han gör ett bra jobb. Men när jag själv jobbade som sekreterare var jag klädd som en sekreterare skulle vara klädd.

Är så pass gammal att jag var med under den tid då alla skulle vara klädda enligt senaste modet oavsett ålder, kroppskonstitution, vikt mm. Var det kort kjol som gällde, ja då gick det inte att vara klädd i en längre kjol. Jag blev t.ex. mobbad för att jag inte hade jeans med gylf. Fick en hel sommar förstörd på grund av detta, tills mina föräldrar fick veta det och jag fick mina första Lee-jeans. Sen på 70-talet började det lättas upp och det blev friare och idag känner jag ingen press alls. Jag klär mig efter vad jag trivs i.

Vet att ingenting av detta kan jämföras med burka, men det kanske faktiskt kan göra det OM man tänker efter ordentligt. Varför skall andra ha rätten att bestämma hur vi är klädda och speciellt beslutat av staten. Och var sätter vi gränsen för det tillåtna eller önskvärda. Kan vi aldrig komma över tröskeln och försöka se människan som just människa och inte ett objekt som vi absolut måste styra över, därför att vi själva inte kan stå ut med mångfalden.