Kategoriarkiv: Skoltid och lärare

Förstår lärarnas besvikelse

Avtalet som lärarfacket LR och Mette Fjelkner tackade ja till ser inte ut att vara mer än hur avtalen brukar se ut. Några procent som ger kanske drygt en femhundring i netto. I stort sätt är det väl vad vi alla väntar sig – det blir inte så mycket mer. Lärarmyteriets skribenter är ledsna och uttrycker det så HÄR. Bertil Törestad, en av de bloggare som skrivit många inlägg som kan uppfattas stå emot lärarnas kamp om högre löner, skriver följande inlägg HÄR som ändå visar att det inte bara är lönerna som är viktiga. Missa inte detta inlägg Tomma tunnor bullrar mest…

Men jag förstår lärarnas besvikelse, ilska och krav på avgång. Från lärarfackets håll har man gått ut med storsläggan. Nu skall vi verkligen göra något åt det här. Och lärarna fick budskapet – att nu tänker vi verkligen jobba för det här. Men av en hel hand blev det en tumme eller utifrån lärarnas perspektiv – en tumnagel. För även om lärarnas löner höjs med 10 000 kronor med tiden, så gör ju allt annat också. Och frågan är om det blir en höjning utöver den som alla andra får och i linje med den utbildningslängd lärarna har.

Jag tror dock inte att det räcker för lärarna att få 10 000 kronor i höjd lön t.ex. under två år. Med tanke på att deras villkor inte förändras genom en lönehöjning, så man kan fråga sig varför detta område inte finns med i avtalet, utan skall utredas först. (Behövs det verkligen utredas) Men självklart skulle en sådan löneökning få lärarna att känna det värde deras arbetsinsats förtjänar under de omständigheter de själva nämner, verkar som lärare.

En fråga jag ställer mig är Varför lärarfacket inte lyssnar på sina medlemmar, utan utgår från vad de i facket anser vara det bästa. Jag vet, eftersom jag jobbat fackligt och på olika fackförbund hur svårt det kan vara att få igenom sina krav. Men i de flesta fall har dessa krav gått igenom genom stridsåtgärder o.dyl. Inte genom att tacka ja till bud som medlemmarna sen rasar över.

Men kanske man måste vara någorlunda i fas med sina medlemmar, om man inte vill få krav på sig att avgå.

Debatt om fakta kontra kritiskt tänkande

Vill rekommendera en artikel som är publicerad på Skola och Samhälle – Max Wallinders – Håll käften!

En del reagerar på hur artikeln är skriven och att det förekommer uttryck som Håll Käften. Men, borde man egentligen inte reagera på att det skall behövas kraftuttryck för att överhuvudtaget få sin röst hörd. Min tolkning är att det här är en lärare som fått nog av att läsa och höra om skolan, dess lärare och hur de undervisar som inte stämmer överens med den verkligheten som de flesta lärare känner till.

Lärarna tillhör väl, liksom den grupp jag tillhör – lärarutbildarna, den grupp som bara får uttala sig eller blir tagna på allvar om det är något negativt man vill få fram till allmänheten.

Det är t.ex. PK att uttrycka sig negativt om lärarutbildningen och dess lärarutbildare. Själv har jag fått höra att jag försvarar det som är dåligt, att jag ingår i verksamheten och därför är blind, att det är mitt fel att skolan har problem, att jag har en större bevisbörda än alla andra som tycker till och att jag borde erkänna min inkompetens. Stämningen är väl numera på så sätt att man med alla krafter försöker att stoppa de som försöker att tränga igenom denna negativa rapportering. Och den står media till stor del för.

Det har blivit suspekt att trivas jobba som lärare och lärarutbildare t.ex. Hur kan man gilla sitt jobb, när det är så undermålig undervisning man sysslar med osv. och när det går studenter som inte anstränger sig tillräckligt mycket eller kan komma in utan att ha högsta betyg i alla ämnen? För just det sistnämnda är verkligen PK att uttrycka.

Jag har naturligtvis en helt annan uppfattning, kanske för att jag har insikt vilka studenterna är och vilka krav som ställs. Därför kan jag förstå i meningen begripa, Max Wallanders sinnestämning som artikeln ger uttryck för.

Likvärdighet, gemensamt innehåll och demokrati!

Diskussionen började hos bloggaren Tysta Tankar, då jag slog fram om hur en skola skulle kunna vara organiserad, dvs. en som fokuserar på elevernas intelligens, begåvning och intressen så att de skulle få en möjlighet att växa upp till starka och självständiga individer som kan göra egna val. Diskussionen hamnade i en återvändsgränd då bloggaren Jan Lenander förde in demokrati och likvärdighet i den. Och den fortsatte på min blogg om högerextremism, då han menade att mina ideér skulle tilltala den ismen, vilket jag inte förstod alls. Nu kommer frågan upp igen i mitt inlägg om Vad menar Eclund.

Jag tänker inte upprepa denna diskussion, men ändå koppla till det Jan Lenander efterlyser – ett centralt gemensamt innehåll som bestämts uppifrån i relation till likvärdighet. Jag menar att ett sådant innehåll, vilket innebär att alla skall kunna det,  leder till just yttre faktorer som betydelsen av vilka föräldrar man har och dess utbildning, vilken skola man går i och om man bor i en förort, mångkulturellt samhälle eller i innerstan (se t.ex. Bunars bok – När marknaden kom till förorten). Och att det blir den grupp som bestämmer det gemensamma innehållet som också är föräldrar till de barn som kommer lyckas bäst i skolan, dvs. betygsmässigt och gällande de kunskaper som anses vara värdefullast.

Alla elever är inte under samma tid, vare sig redo eller intresserade av att lära in ett speciellt innehåll, varför det krävs kompensatoriska åtgärder. För alla skall ju lära sig samma sak. Det handlar inte om att man endast ger eleverna möjligheten, utan att det blir mer av ett tvång. Om man då kopplar likvärdighet samman med detta, ser jag detta vara ”likhet” man egentligen talar om. Likvärdighet är för mig något annat. Det är att olikheter värderas lika. Och då tänker jag inte på eleven i första hand, då det här handlar om innehåll, utan om att inlärning av olika innehåll värderas lika. Men även förmågan att ta till sig detta innehåll (och då kommer vi in på elevens förmågor och intressen) är olika, men oavsett detta är det lika mycket värt – dvs. likvärdigt.

Jag skulle kunna utveckla detta mer i detalj, men jag nöjer mig med att ge en kort tolkning av likvärdighet som jag ser det.

När vi så kommer till demokrati – ser jag det inte vara speciellt demokratiskt att en grupp i samhället bestämmer vad andra skall kunna, hur de skall tänka och hur de skall leva sina liv. Det är inte speciellt demokratiskt att inte lyssna på unga människor och som lärare inte verkligen gå in för att stimulera deras begåvning inom detta. Oftast, sägs det, hör intresse och begåvning ihop. Om man kan sjunga har man troligen en vacker sångröst eller är musikalisk och kan öva upp sin röst. Och nu tänker jag inte på alla de som söker till Idol för att de vill bli kända för det är något helt annat. De som har begåvning för matematik och teknik är oftast, sägs det, också mycket intresserad av detta. Att vi inte alla gånger ser att intresse och begåvning hör ihop hos andra, kan bero på att deras intressen inte har uppmärksammats vare sig i hemmet eller i skolan och därför inte har utvecklat sin förmåga. Är man passionerat intresserad, ja då kanske yttre stimulans inte behövs i samma grad.

Man kan naturligtvis uppfatta det jag för fram är nu som ogenomförbart – och jag håller med. I den skola vi har är det inte möjligt utan att radikala, kanske rentav revolutionära (fredliga sådana) förändringar behövs för att det skall kunna ske. Men vi kan ändå försöka att byta perspektiv ibland och inom ramarna för det system vi har, lyssna på eleverna och anta en elevs perspektiv. Och vi kan i vilket fall följa Barnkonventionen.

Det finns inom barn- och ungdomsvetenskapen, kurslitteratur som handlar om barnperspektiv, barns perspektiv och ett barns perspektiv. Det perspektiv vi främst tillämpar är barnperspektivet – vi ser på barnet efter hur vi ser är det bästa för barn. Jag rekommenderar därför en läsning av Gunilla Halldéns artikel om distinktionerna mellan dessa perspektiv (www.ped.gu.se/pedfo/pdf-filer/hallden.pdf) . Man kan som jag ser det byta ut barn mot elev.

Andra artiklar av Birgitta Qvarsell är också läsvärda. En av dem hittar ni här (www.ped.gu.se/pedfo/pdf-filer/qvarsell.pdf)

Läs gärna Artikel 12 i Barnkonventionen!

Det finns också en hel del att säga om att barnets värld inte är densamma som den vuxnas värld. Men det är den vuxnas värld vi ofta vill förmedla utan att ta hänsyn till barnets. Det får dock bli ett annat inlägg.

Högerextremism?

Hur kan ideér om en skola i vilken man fokuserar på intelligens, begåvning och intresse, samt individens möjlighet att växa så att hon har möjlighet att som en stark och självständig vuxen individ, kunna göra sina egna val istället för att hennes val är beroende av vilken utbildning hennes föräldrar har, social klasstillhörighet, bostadsort mm, kopplas ihop med högerextremism?

Hur kan ideér om en skola organiserad med fokus på bildning och en förberedelse för individen att bli en människa som själv kan ta ansvar för att inte slösa bort sina möjligheter, ha något att göra med högerextremism?

Hur kan ideér om att ge individer fler möjligheter att själva bestämma över sitt liv och sitt kunskapstillägnande, ha något att göra med högerextremismen?

Hur kan en förskjutning av yrkesval till den dagen individen har förutsättningarna för att göra det, ha något att göra med högerextremism?

Hur tänker man då?

Hur kan någon högerextremist tilltalas av detta?

Vem är lämplig som lärare och hur vet man det?

Många är de som har receptet på att få veta vem som är lämplig som lärare och tror att det finns en enkel lösning. Legitimeringsprov är det sista (läs: senaste) förslaget.

Det finns all anledning att göra skillnad på lärarexamen och lärarlegitimation. Det är ingen garanti att alla som går en lärarutbildning blir bra lärare och alla bra lärare har inte gått en lärarutbildning. Därför föreslår vi att Sverige ska införa ett legitimeringsprov för lärare. För att få en lärarlegitimation måste man klara provet, vare sig man har läst en lärarutbildning eller inte. Det förstärker bra lärares status oavsett hur de har fått sin kompetens. (SvD)

Frågor man måste ställa sig är hur detta prov skall se ut och gå till, och vilka som skall konstruera det. Om en lärare är bra eller inte är i högsta grad en värderingsfråga. Men om jag håller mig till att skriva när en lärare klarar av att arbeta som lärare och elever når resultat, dvs. kunskap och lärande. Och här kommer det svåra: Det tar lång tid för en lärare att bli rutinerad och det först då man kan se säkerhet, tyngt och botten hos denne. Den mest osäkra och tafatta student som börjar lärarutbildningen, kan efter fyra-fem år bli en helt annan människa. Den mest osäkra nyexade läraren kan efter ett antal år och avklarade möten och svåra situationer bli säker i sin roll.

Det räcker inte med att man kan stå framför en publik eller kan sitt ämne. Kanske gör det detta i universitetsvärlden om man bara håller föreläsningar, men att planera, genomföra och utvärdera undervisning, samt även genomföra den på egen hand är något man växer in i. Det tar tid, kraft och energi. Jag har arbetat som lärarutbildare och universitetslärare i fjorton år, samt har en lärarutbildning i botten, och fortfarande råkar jag ut för nya situationer. Skillnaden är att jag idag kan hantera dem på ett helt annat sätt än då jag var ny som lärare. Fortfarande ser jag mig själv som en ny lärare i jämförelse med andra som arbetat dubbelt så länge och längre. Fortfarande utvecklar jag min undervisning och läser in mig på nytt.

Och att arbeta i skolan på olika nivåer kräver stor kunskap om de olika åldrarna. Att undervisa vuxna studenter är inte detsamma som att undervisa sjuåringar eller fjortonåringar.

Med ett legitimeringsprov blir det möjligt för människor med andra utbildningar – exempelvis ingenjörer, ekonomer eller journalister – att bli lärare i olika skeden av sina karriärer. Det skapar ett större inflöde av olika kompetenser och förebilder i skolan, läraryrket knyts till en bredare arbetsmarknad och provet bidrar samtidigt till att kvalitetssäkra lärarutbildningarna. (SvD)

För egen del skulle jag inte kunna tänka mig göra ett legitimeringsprov för att bli journalist. Jag kan skriva, vet mycket om många saker, kan tala med andra och har en vetenskaplig utbildning bakom mig. Men räcker det? Med all sannolikhet inte alls, eftersom det finns något i yrket som är specifikt och som växer med erfarenheten. Journalistutbildning i botten måste naturligtvis göra skillnad.

Och återigen slås jag av förundran över att man inte när det gäller något annat yrke lägger fram liknande förslag. Varför tror man att läraryrket är något man bara kan hoppa på och att man kan se om någon är lämplig genom ett prov. Studenter som går igenom lärarutbildningen prövas genom sin VFU under en viss tidsperiod. Man kan därför se utvecklingen och om det sker en sådan.

Ingenjörer, ekonomer och journalister är välkomna in i skolan, som jag ser det. Men gärna med en pedagogisk utbildning och ett praktikår först. Jag tror nog att kompetensutveckling för lärare som redan verkar ute i skolorna, samt möjligheten för de som arbetat många år som obehöriga får möjlighet att bli det, är en mycket mer oproblematisk lösning.

Bara drygt var tionde lärare anser att utbildningen utgör en stor del av deras yrkeskompetens. Ändå är lärarexamen obligatorisk för att få arbeta som lärare i Sverige. (SvD)

En förklaring till det kan vara att lärarna i skolan får allt mindre tid att faktiskt använda sig av de kunskaper de fått från lärarutbildningen. Det kan även vara svårt att veta när man väl sitter med en utbildning, hur man skulle ha upplevt det om man inte haft den. Min erfarenhet är att lärare som arbetat många år som obehöriga och sen vidareutbildar sig kan se en märkbar skillnad.

Min övertygelse är att utbildningsområdet skall ha en sammanhållen organisation, som garanterar att alla lärare ute på skolorna har den utbildning som krävs.

Utbildnings-, skol- och forskningsdebatten

Det är inte enkelt att summera den senaste tidens debatt på olika bloggar. Här kommer några axplock som jag särskilt har uppmärksammat. Det är ämnen som återkommer frekvent.

Man kan tro att det handlar om tre olika debatter, men det är eller har blivit en och samma debatt. Däri ligger kanske problemet med att komma närmare varandra. Inom utbildnings- och skoldebatten finns dessutom olika ideologier som kontrasterar varandra. Och inom forskningsdebatten handlar det om pedagogik, didaktik/ämnesdidaktik och skolnära forskning, samt om pedagogiska forskare och lärare som forskar. Men det är inte olika debatter detta ingår utan inom samma debatt. Och man kallar allt för den pedagogiska forskningen och menar att den inte alls är till nytta för skolans lärare. Men, som jag ser det, är det den didaktiska eller snarare den skolnära forskningen som behöver utvecklas och bli kvantitativt större (förutom mer kvalificerad). Fler lärare skulle behöva forska eller fler forskare skulle börja med den typen av forskning.

Ingrid Carlgen går in i debatten på Skola och Samhälle och skriver om forskning om och forskning i skolan. Det är en viktig skillnad hon gör. Det behövs mer av forskning i skolan.

Men, här menar en del i debatten att all forskning om skolan inte är till nytta för lärarna i skolan och kan t.o.m. föra fram åsikten att den skall läggas ner till förmån för forskningen i skolan. Här kan jag inte riktigt förstå resonemanget. Om jag går till ett annat område, skulle man kunna säga att forskning om Sverige inte är till nytta och att den skall läggas ner till förmån för forskning om hur det här i Sverige för medborgarna att leva i. Men för att kunna förstå hur det är att leva i Sverige behöver man forskning om Sverige. Likadant är det för lärare – för att kunna förstå sin lärarroll behöver de också kunskaper om skolan som organisation, skolans historia, men även en hel del om de elever de skall undervisa.

En del menar att pedagogisk forskning är urusel, när man egentligen talar om att det är den forskningen som Carlgren talar om – i skolan, som saknas. Men för att något saknas betyder inte att det existerande är uruselt. Däremot att det är uruselt att denna forskning inte existerar i hög grad. Och att det är uruselt att forskningen inom området får endast 200 miljoner och att den går till forskning som inte har att göra med forskning i skolan. (se Kroksmark)

En debattör menar att vi som skiljer på detta sysslar med ordklyverier. Jag håller naturligtvis inte med – det är en stor skillnad mellan den pedagogiska respektive didaktiska, ämnesdidaktiska och den skolnära forskningen.

På bloggen skoloverstyrelsen,se har Christan Lundahl skrivet ett långt inlägg Den populära pedagogiken, som är intressant att ta del av.

I debatten speciellt om lärarnas löner handlar det om vilken lärarkategori som skall ha mest lön. SKL menar att det är de duktiga lärarna som skall ha högre lön. Andra och för att ta ett exempel menar att gymnasielärarna skall ha högre lön än förskollärarna, eftersom dessa lär barnen ramsor och gymnasielärarna lär eleverna om kvantfysik. Man värderar uppdraget och ser det ena som finare än det andra och att det då är fel att förskollärare nästan har lika lön som gymnasielärarna. För egen del menar jag att gymnasielärarna skall ha högre lön än de har i dagsläget, men även övriga lärarkategorier skall ha det. Frågan är om det är hur man värderar det uppdrag olika lärare har som skall ligga till grund för lönen. Och man kan fråga sig vad som är viktigast att stimulera barnens språkutveckling eller att lära elever om kvantfysik. Det är troligen få som kommer ha nytta av kvantfysik, men de flesta av en god språkutveckling. Så, hur skall man se på det här?

[…] Numera har alla lärare ungefär lika stora löner var de än arbetar. En ideologi som är tämligen socialistisk har segrat, nämligen att det är lika ”fint” att lära barnen ramsor på dagis som att orientera dem i kvantfysik på gymnasiet. Därför bör dessa lärare lönemässigt värderas tämligen lika. Det blir ett ramaskri, särskilt i detta forum om man anser att en fordonslärare bör ha mer undervisningstid och lägre lön än en lektor i kemi eller tyska. […] kommentar av (Maria Settergren)

För övrigt har Maria Settergren skrivit ett intressant inlägg – Politiker och experter styr och ställer med lärarkåren – i den tråd jag tagit citatet från en av kommentarerna – som är värd att läsa.

Sist men inte minst vill jag rekommendera en läsning av Helena von Schantz senaste inlägg i vilket hon tar upp flera sidor av läraryrket – Lärartycket.