Kategoriarkiv: Skoltid och lärare

Nutidens betygshets och lärarstress

När jag läser om Betygshets och lärarstress i skolan på Lärarmyteriet, tänker jag på min egen skoltid. Visst var det en skolform jag aldrig vill få tillbaka och visst var betygen allenarådande, men någon stress fanns inte. Egentligen tog vi det ganska lugnt både elever och lärare, till och med, med ”värstingarna”. Det var egentligen bara om man hade drogproblem som man åtgärdades. Jag var en av ”värstingarna” i årskurs 7 utan drogproblem och goda hemförhållanden. De tog detta som något övergående, vilket det också var.

Kanske vår generation är mer oroade, rädda för att misslyckas med nästa generation, så vi ställer alltför höga krav. Kanske vi går för långt i vår omsorg om eleverna. Tror att ett ”naturligt” tonårsuppror är början på ett misslyckat liv. Men idag är det svårt att se skillnaden, eller har vi förlorat förmågan att göra det. Tog vår ledande föräldrargeneration lite lugnare på utbrytartendenser, även om inte alla föräldrar gjorde det då heller. Och inte behövde vi välja skola heller – det var närhetsprincipen som gällde.

Då behövde vi inte oroa oss för att bli arbetslösa och därför var inte betygen så viktiga som de är idag, då de flesta måste in på gymnasiet. Tidningarna med jobbannonser på AF var tjocka som biblar. Det var bara att välja och vraka.

Samhället var för övrigt annorlunda när jag växte upp, bättre var det inte. Men vi hade en kanal på TV fram till 1968 tror jag det var och Internet var inte uppfunnet. Vi läste en eller två dagstidningar och informationen var filtrerad. Socialdemokraterna styrde och de debatter som fördes var mest för syns skull. För de övriga vann aldrig och det visst alla.  Det fanns ungdomsgårdar, kvarterspoliser m.fl. Och det fanns folk i skolan, så lärarna gjorde bara en sak – undervisade. Sen att inte pedagogiken var enligt mig så utvecklande för oss elever är en annan sak. Men, om man skolkade körde studierektorn omkring i förorten med sin lilla vita bil och letade efter oss. Men det blev ingen stor sak – bara föräldrar som fick hämta hem oss från studierektorns rum efter en rejäl utskällning av densamma.

Det är som en annan värld idag. – Jag gillar den moderna tiden men den är för stressig på många sätt och egentligen inom alla områden. Det var inte lätt att vara ung och skolelev för fyrtio år sen, och det är det absolut inte idag, men av helt andra orsaker.

Från år 1976 då det borgerliga blocket vann valet för första gången, och fram till idag har de turats om med sossarna att styra Sverige och utbildningspolitiken. Så fort ett block vinner, skall allt förändras och snabbt skall det gå. Och kontroll måste det bli. För vi får inte missa någon, alla måste bli sedda, synliggjorda och åtgärdade. Dokumentationen, vår tids största stress, tror jag.

Visst strejkade lärarna! Den 1 mars 1966 meddelade Saco att man ville att statstjänstemännen skulle få två ”sabbatssemestrar” om vardera ett halvt år, att tas ut mellan 40 och 50 år samt 50 och 60 år. Den 11 oktober utlöstes Saco en månadslång svensk lärarstrejk i Sverige, som späddes på med lockout, då förhandlingarna med Statens avtalsverk strandade. En strejk som visst Carl Bildt 16 år gammal, protesterade emot. Det var visst någon strejk när jag gick på högstadiet 1968, men kommer inte ihåg vad den handlade om. Hörde vi talas om att lärarna klagade på sina arbetsvillkor? Någon som är äldre än jag, kanske kan ge information.

Har vi idag verkligen inte råd att satsa på skolan? Mer än vad vi hade när jag var skolelev. Eller handlar det inte om pengar, utan om skolpolitiksideologi som är som en berg- och dalbana. Jag tror inte att det är helt fel att en skolpolitiksideologi råder, även om det behövs lite friskt blod då och då. Det riktigt problematiska är när det byts ideologi vid varje byte av regering.

Jag efterlyser ännu en gång samling kring utbildningspolitiken – se tidigare inlägg – Samling gällande utbildningspolitiken.

Annonser

Antalet förskollärare handlar det om

Svenska Dagbladets rubrikssättning ger fel signal. De skriver att pedagogerna utbildningsnivå rasar, men det är förskollärare som det är brist på. Det förstår man ganska snart när man läser innehållet i artikeln, men braskande rubriker har en tendens att fastna i minnet. Och så sprids ännu en felaktighet gällande utbildningsområdet och skolformerna.

Matematiklärare skall bli coacher …???

… för sina lärarkollegor. Det har Jan Björklund avsatt medel till. Läs HÄR

Det är 1000 lärare som skall plockas ut, som skall utbildas av Skolverket. De väljs ut av skolor och huvudmän. De skall sen stötta mindre grupper av lärare. De skall tillsammans diskutera och utveckla sin egen undervisning.

Det är alltså duktiga och skickliga mattelärare som får nedsatt arbetstid för sin egen undervisning för att i stället coacha och hjälpa andra, säger han till Sveriges Radios Ekot. […]

En mycket viktig orsak till varför matteundervisningen inte ger tillräckliga resultat är att det undervisas på fel sätt i klassrummen. Detta blir en övergång till en mer traditionell katederundervisning, det vill säga att läraren förklarar, berättar, instruerar, repeterar och diskuterar i helklass med eleverna, säger han. [Björklund]

Det är anmärkningsvärt att utbildningsministern går in och styr i detalj vilken metod som skall användas. Man kan tänka sig vilken skandal det skulle bli om andra minstrar skulle gå in och styra läkares och polisers och juristers medoder på samma sätt. Avsätta medel för de duktigast läkarna för att lära dem en speciell metod eller de duktigast poliserna för vilken metod de skall använda vid ett tillslag mm. Eller hur de skall prata med bilister som de stoppar i trafiken.

Är det detta vi skall ha politikerna till numera! Och frågan är om inte detta är ministerstyre. Och i metoder som för länge sedan, enligt modern internationell pedagogisk forskning, kommit fram till inte leder till de bästa resultaten eller till ett lärande (som den traditionella katederundervisningen inte gjorde)

Om jag går till min egen verksamhet, skulle jag bli mäkta förvånad och indignerad om Björklund skulle avsätta medel för de duktigaste lärarutbildarna som skulle undervisa mig bort från den lärarledda undervisningen som jag praktiserar och personliga respons på seminarieuppgift, som jag ger. Eftersom jag av erfarenhet vet att det är den typen av undervisning som ger de bästa resultaten.

Jag har inget emot mentorskap, vilket inte är detsamma som coaching, men även den skall vara en överenskommelse mellan parterna. Inte att ledningen bestämmer att alla ska bli coachade som inte undervisar på ett speciellt sätt och att denna ledning skall utse dem som de anser vara de bästa. Och vad skapar man för stämning om skolan och huvudmännen bestämmer vilka som är duktiga och vilka som inte är det.

Hur skulle jag känna mig om en av mina kollegor skall coacha mig … eller om jag blir den som blir utsedd att coacha två eller tre av mina kollegor. Stort obehag naturligtvis! Däremot skulle jag inte tacka nej till att vara mentor om det har varit min kollegas önskemål eller till någon som nyligen börjat en kurs.

Hur kommer lärarna känna sig när de nu inser att de skall delas upp i ett A- respektive B-lag. De som är duktiga och de som behöver hjälp med att bli duktiga.

Inlägget innehåller många ord, men egentligen finns inga ord för att beskriva denna organiserade dissning av lärare som inte använder sig av den metod som utbildningsministern anser att alla skall använda sig av.

De som behöver coaching är inte lärarna, utan utbildningspolitikerna!

112 på liv och död och läraryrket

Sitter och tittar på repriserna av programmet 112 på liv och död, som handlar det till stor del om polisens arbete. Det är ett spännande program och ett som visar vad de verkligen gör. Och min tanke blir – tänk om man skulle kunna göra ett liknande program om läraryrket. Man får en verklig förståelse för vad jobbet som polis innebär. Det är ju också ett yrke som från och till får mycket kritik. Inte heller är polisen omtyckta av alla – vissa har dåliga erfarenheter.

Och jag efterlyser inte ett program som klass 9A, utan mer ett program i stil med Den övervakade skolan, som påminner om 112 på liv och död i upplägget.

Tror att läraryrket skulle uppfattas annorlunda om en TV-publik får följa lärarnas arbete under en längre period på olika ställen i landet. Det som saknas, som jag ser det, är en förståelse av vilket arbete skolornas lärare verkligen gör och under vilka förhållanden. Dvs. en ren dokumentär (som iofs är redigerad, men inte dömande).

Det kanske inte skulle vara lika spännande TV, men man vet aldrig!

Den övervakade skolan

Varför störs jag inte av den ordning skolan har med stränga regler, skoluniformer, tillsägelser om uppförande mm. Och varför störs jag av program som klass 9A.

Möjligen kan det bero på att i programmet Den övervakade skolan finns biträdande rektor, kuratorer m.fl. som tar hand om de elever som hotar att falla ur. Det handlar inte om att det kommer någon utifrån och visar hur det egentligen skall vara och på så sätt inkompetensförklarar personalen. I klass 9A kom lärare som fick titeln superpedagoger som hade till syfte att lära de ordinarie lärarna hur man egentligen skulle göra. Det gick ut på att lärarna inte var tillräckligt kompetenta och behövde coaching. Vissa scener var svåra att fortsätta att titta på! T.ex. scener mellan matematik-superpedagogen och den relativt nya matematikläraren? Har vi någonsin sett hur någon så offentligt blir dissad som denna matematiklärare, utom i program som Robinson eller liknande program – SYTYCD eller Idol.

Vad Den övervakade skolan visar är ett sammansvetsat gäng som har samma mål. Och man talar inte om varandra på ett nedlåtande sätt. Inte heller om eleverna! De talar om hur de bryter mot skolans regler. Programmet visar också att eleverna själva sätter de ansvariga på hårda prov. T.ex. Mollie som satte Mr Drew på hårda prov i förra avsnittet. Men de visar även att de inte sviker – Vi finns här för dig. (även om det underförstått ger budskapet – men vi vill att du skall sköta dig)

Nej, jag förordar inte den här typen av skolan. Men det finns en värme, en autencitet och ett äkta engagemang och en tro på att eleverna med en viss hårdför disciplin kan fås på rätt köl. Personligen är jag emot hårdför disciplin, då jag verkar för att samma sak kan uppnås med andra förhållningssätt och metoder.

Men om man vill visa olika sätt som fungerar, så är Den övervakade skolan ett bra exempel.

Men en orsak till, förutom det jag skrivit om vad som skiljer detta program från Klass 9A, varför jag inte störs av det är kanske för att det inte är i Sverige skolan ligger. 🙂 Så krasst kanske det helt enkelt är! Jag behöver inte ta ställning för eller emot, som om jag behöver gällande svensk skola.

Världens bästa skitskola

Vet inte vad jag skall ta upp från programmet Världens bästa skitskola, som sändes ikväll. Det var en hel del som jag har synpunkter på, men det är svårt att sortera ut allt. Några tankar kring varför kostnaderna blir 150 miljarder för alla dem som  inte klarar av skolan och hamnar i ett permanent utanförskap, inte kan ses som en signal att verkligen satsa på skolan, inte bara punktinsatser som att ge 60 miljoner till superpedagoger a la Klass 9A. Om man inte kan se andra värden, borde man kunna se den ekonomiska vinsten detta ger. Satsa här och nu, istället för att räkna kronor och ören.

I eftersnacket kom en hel del synpunkter som jag själv har, vilket innebär att jag för första gången kunde hålla med dem som eftersnackade. Rimligt är att det behövs fler vuxna i skolan, att normen i skolan bidrar till att de som inte lever upp till den, inte har någon chans, att det är vansinnigt att lägga ner etiska linjer till förmån för matematik mm. istället för att satsa på både-och mm. samt att det finns ett bristtänkande.

Jag förstår inte att fler prov kommer öka lärandet eller få dessa drop-outs som man kallar dem som hoppar av olika skäl, eller tvingas hoppa av, att utifrån sina förutsättningar finna en glädje i skolan. Inte heller förstår jag vitsen med de nationella proven. Det enda som allt den nuvarande utbildningspolitiken med dess åtgärder ökar är ju kontrollen, proven och därmed också ännu större svårigheter för dem som nu inte känner sig hemma i skolan. De skall ju genom ökade åtgärder in i samma normaliserade system, där alla tänker och skall kunna samma saker.

På en annan blogg var det en kommentatör som kom med följande liknelse:

Vår utbildningsminister har liknat skolan vid ett oljetankfartyg som tar tid att vända. Bilden är nog så målande och träffsäker. Att skolan är en oljetanker är ett bekymmer i sig är nog så problematiskt. Men de verkliga problemen hittar vi nog ombord.Fartygets befäl kommunicerar dåligt med sin besättning och yttervärlden. Han, kaptenen, har tappat kursen men vägrar inse det och än mer erkänna det. Tvärtom låter han meddela att han har full kontroll. Samtidigt som kaptenen lever i den bästa världar uppe på kommandobryggan så råder kaos på däck. Matroserna kämpar i vild förtvivlan med att försöka täppa till läckorna som uppstått överallt på fartyget alltmedan chefmaskinisten i fartygets djupa muller ler mjuggt åt eländet.

Och jag svarade:

Jo, skolan är trögföränderlig, men då skall man inte om jag skall använda samma liknelse, vända fartyget utan istället växla till en ny riktning. Bilden är målande och träffande vad gäller Björklund som illustrerar att han går tillbaka? Jag skulle hellre vilja använda liknelsen med att vi kontinuerligt kommer fram till nya vägskäl av Y-karaktär. Kanske har vi gjort det och då skulle ha valt en annan väg, istället för att vända tillbaka.

Vi vänder tillbaka till en tid då det enda som var tillåtet att lära sig var det som kunde mätas, då kontroller var vanliga och eleverna inte hade några val alls. Det finns också en tendens från en del utbildningspolitiker att genom skolan styra medborgarnas yrkesval redan från början. Man lägger ner utbildningar som inte anses leda till anställningsbarhet. En del anser att det är lärarens uppdrag att hjälpa elever att välja rätt. Min fråga blir om någon av oss har möjlighet att välja rätt åt någon annan som gäller ett helt liv. Och man satsar endast på de dom ser som STORA ämnen, som matematik, naturvetenskap, ekonomi mm.

Jag tror att det viktigaste är att byta ut fokuset på bristtänkandet, till ett fokus på det eleverna är bra på och bygga vidare på det. Istället för att åtgärda det man ser som brister och sänka självförtroendet på elever som lär sig på annat sätt än det man tror att alla lär sig på. Det finns en – Vi-vet-bättre-än-individen-själv- anda inom det här området, som jag tror är olycklig på både kort och lång sikt. Viktigt är att lyssna på vad individen själv säger och inte bara ha hört vad hon har sagt!

Intressant artikel på S.O.S av Lisa Bakhans kan ge ytterligare argument för den praktiska-etiska betydelsen.

  • Det pågår en nedmontering av kulturen i skolan. Kommunerna är inte intresserade, säger Lisa Backhans i den här artikeln.  Detta ointresse ska ses mot bakgrund av en långvarig politisk retorik. Redan på 90-talet var Jan Björklund på krigsstigen mot de praktiskt-estetiska ämnena, som han ansåg tog alldeles för mycket plats. Det måste bli mer skola i skolan var hans budskap: ”Borrmaskin och symaskin hör till livet utanför och bör stanna där!” Gäller det musik också? (red)