Kategoriarkiv: Utbildningspolitik

Likvärdighet, gemensamt innehåll och demokrati!

Diskussionen började hos bloggaren Tysta Tankar, då jag slog fram om hur en skola skulle kunna vara organiserad, dvs. en som fokuserar på elevernas intelligens, begåvning och intressen så att de skulle få en möjlighet att växa upp till starka och självständiga individer som kan göra egna val. Diskussionen hamnade i en återvändsgränd då bloggaren Jan Lenander förde in demokrati och likvärdighet i den. Och den fortsatte på min blogg om högerextremism, då han menade att mina ideér skulle tilltala den ismen, vilket jag inte förstod alls. Nu kommer frågan upp igen i mitt inlägg om Vad menar Eclund.

Jag tänker inte upprepa denna diskussion, men ändå koppla till det Jan Lenander efterlyser – ett centralt gemensamt innehåll som bestämts uppifrån i relation till likvärdighet. Jag menar att ett sådant innehåll, vilket innebär att alla skall kunna det,  leder till just yttre faktorer som betydelsen av vilka föräldrar man har och dess utbildning, vilken skola man går i och om man bor i en förort, mångkulturellt samhälle eller i innerstan (se t.ex. Bunars bok – När marknaden kom till förorten). Och att det blir den grupp som bestämmer det gemensamma innehållet som också är föräldrar till de barn som kommer lyckas bäst i skolan, dvs. betygsmässigt och gällande de kunskaper som anses vara värdefullast.

Alla elever är inte under samma tid, vare sig redo eller intresserade av att lära in ett speciellt innehåll, varför det krävs kompensatoriska åtgärder. För alla skall ju lära sig samma sak. Det handlar inte om att man endast ger eleverna möjligheten, utan att det blir mer av ett tvång. Om man då kopplar likvärdighet samman med detta, ser jag detta vara ”likhet” man egentligen talar om. Likvärdighet är för mig något annat. Det är att olikheter värderas lika. Och då tänker jag inte på eleven i första hand, då det här handlar om innehåll, utan om att inlärning av olika innehåll värderas lika. Men även förmågan att ta till sig detta innehåll (och då kommer vi in på elevens förmågor och intressen) är olika, men oavsett detta är det lika mycket värt – dvs. likvärdigt.

Jag skulle kunna utveckla detta mer i detalj, men jag nöjer mig med att ge en kort tolkning av likvärdighet som jag ser det.

När vi så kommer till demokrati – ser jag det inte vara speciellt demokratiskt att en grupp i samhället bestämmer vad andra skall kunna, hur de skall tänka och hur de skall leva sina liv. Det är inte speciellt demokratiskt att inte lyssna på unga människor och som lärare inte verkligen gå in för att stimulera deras begåvning inom detta. Oftast, sägs det, hör intresse och begåvning ihop. Om man kan sjunga har man troligen en vacker sångröst eller är musikalisk och kan öva upp sin röst. Och nu tänker jag inte på alla de som söker till Idol för att de vill bli kända för det är något helt annat. De som har begåvning för matematik och teknik är oftast, sägs det, också mycket intresserad av detta. Att vi inte alla gånger ser att intresse och begåvning hör ihop hos andra, kan bero på att deras intressen inte har uppmärksammats vare sig i hemmet eller i skolan och därför inte har utvecklat sin förmåga. Är man passionerat intresserad, ja då kanske yttre stimulans inte behövs i samma grad.

Man kan naturligtvis uppfatta det jag för fram är nu som ogenomförbart – och jag håller med. I den skola vi har är det inte möjligt utan att radikala, kanske rentav revolutionära (fredliga sådana) förändringar behövs för att det skall kunna ske. Men vi kan ändå försöka att byta perspektiv ibland och inom ramarna för det system vi har, lyssna på eleverna och anta en elevs perspektiv. Och vi kan i vilket fall följa Barnkonventionen.

Det finns inom barn- och ungdomsvetenskapen, kurslitteratur som handlar om barnperspektiv, barns perspektiv och ett barns perspektiv. Det perspektiv vi främst tillämpar är barnperspektivet – vi ser på barnet efter hur vi ser är det bästa för barn. Jag rekommenderar därför en läsning av Gunilla Halldéns artikel om distinktionerna mellan dessa perspektiv (www.ped.gu.se/pedfo/pdf-filer/hallden.pdf) . Man kan som jag ser det byta ut barn mot elev.

Andra artiklar av Birgitta Qvarsell är också läsvärda. En av dem hittar ni här (www.ped.gu.se/pedfo/pdf-filer/qvarsell.pdf)

Läs gärna Artikel 12 i Barnkonventionen!

Det finns också en hel del att säga om att barnets värld inte är densamma som den vuxnas värld. Men det är den vuxnas värld vi ofta vill förmedla utan att ta hänsyn till barnets. Det får dock bli ett annat inlägg.

Annonser

Vad menar Eclund?

När jag läser Annica Eclunds inlägg på SvD opinion blir jag förvirrad. Hon är riksdagsledamot för Kristdemokraterna och utbildad SO-lärare. Hela inlägget är genomgående mycket svårt att få grepp om. Det innehåller många värderande uttryck, som inte förklaras och som jag ser det, finns en viss inkonsekvens. Kanske är det utbildningen till lärare som krockar med KDs värderingar.

En skola i toppklass är en förutsättning för att Sverige som nation ska stå sig väl även i framtiden. Det är viktigt för att varje barn ska få möjlighet att utvecklas så långt som möjligt utifrån sin egen potential.

Vad menar Eclund här med så långt som möjligt – i relation till den centrala styrningen, eller i relation till – ja vad? Sen kan man fråga sig varför hon menar att skolan skall vara i toppklass och vad det är som utmärker en sådan.

Hon skriver vidare om att de tar allvarligt på rapporter om minskad likvärdighet i samband med sossarnas slutsatser. På vilket sätt hör det ena ihop med det andra. Förstår inte kopplingen att likvärdighet inte skulle kunna uppnås om skolklasserna är socialt och etniskt heterogena. Jag kan iofs spekulera, men vad menar Eclund.

Därför tar vi allvarligt på Skolverkets rapporter om minskad likvärdighet i den svenska skolan. Men vi delar inte Socialdemokraternas slutsatser. De attackerar friheten att välja och friheten att etablera nya skolor. De vill att kommunerna ska se till att skolklasserna är ”socialt och etniskt heterogena” och att ”skolor som bidrar till ökad segregation” inte ska få tillstånd att starta.

Vidare skriver hon:

Alliansregeringens reformer med inriktning mot ordning och reda, kunskap, betyg, bättre uppföljning, vassare tillsyn och satsningar på lärarnas kompetens har varit helt rätt och kommer att få effekt.

och sen kommer föjande:

[…]Det är naivt att tro att man genom experters beslut på central nivå kan dirigera fram en högkvalitativ skola.

Men är det inte precis det man eftersträvar om man från centralt håll skapar reformer med inriktning mot ordning och reda, kunskap, betyg, bättre uppföljning, vassar tillsyn och satsningar på lärarens kompetens. För vilka ”experter” är det annars hon talar om. Och hur går det ihop med talet om att varje barn skall få möjlighet att utvecklas så långt som möjligt utifrån sin egen potential. Det verkar inte bli så stort utrymme för den egna potentialen. Speciellt om man skall värdera skolors resultat och stänga ner riktigt dåliga skolor. Det kan ju faktiskt vara så att eleverna får möjlighet att utvecklas utifrån sin egen potential, men ändå inte eller just därför inte når de resultat som jag uppfattar är Eclunds mått på vad som är bra eller dåligt, bättre eller sämst och framför allt – vad är en högkvalitativ skola?

Det är de dåliga skolorna som är problemet, inte de bra. Det viktiga är att lyfta de svaga skolorna, inte att hålla tillbaka de bra. Men de riktigt dåliga skolorna som är mycket svåra att förbättra, är det bättre att Skolinspektionen fattar beslut om att stänga. Låt i stället de bra skolorna expandera.

Jag håller naturligtvis inte med. Det är de dåliga skolorna (om de i verklig mening är det) som man också skall satsa på. Om inte, så förskjuter man problemet till nästa skola. Man bör ju först ta reda på varför skolorna är riktigt dåliga och vilket mått man utgår från. Och är det, som jag tror att det är resultaten som skall vara utslagsgivande, kan man fråga sig om inte skolor i speciellt utsatta områden är de som anses vara dåliga och stängs ner. Men varför är resultaten sämre i dessa skolor. Kanske för att de tolkat likvärdighet på ett annat sätt än den som kan mätas. Frågan är då om elevernas resultat eller möjlighet att utvecklas utifrån sin egen potential förbättras, om de tvingas åka flera mil till en skola med nya kamrater mm.

Det är alltid lätt att komma med lösningar, men ofta är de inte så enkla att förverkliga som man kan tro – eftersom så mycket spelar in. Det är lätt att skapa nya problem som är värre än dem man försöker lösa.

En sak hon inte tar upp gällande friskolorna är vinstintresset. Det är en skandal att våra skattepengarna tillåts gå ner i aktieägarnas fickor istället för att gå tillbaka till skolans verksamhet.

Mer pengar ger inte per automatik en bättre skola. Det är snarare så att det är dyrt att ha en dålig skola. Det viktiga är att pengarna används till rätt saker.

En sak kan vi i vilket fall konstatera och det är att pengar som inte går tillbaka till skolverksamheten, inte skapar en bättre skola utan endast en bättre ekonomi för aktieägare.

En bra och duktig lärare är inte detsamma som g, vars värde är knappt 10 m/s².

Man har kommit fram till att tyngdaccelerationen är 9,82 m/s² och på samma sätt talar företrädare för skola och utbildning, politiker, lärarfack, lärare själva m.fl. om ”bra och duktiga lärare” som om det endast fanns ett enda mått på vad som är en bra och duktig lärare  i alla situationer. Det mesta gällande all annan forskning än den som är ”exakt” och universell är att det finns flera definitioner, flera mått och en osäkerhet och att man därför alltid måste redovisa vilken man utgår från. När man talar om accelerationen behöver man inte varje gång betona att den är 9,82 m/s². Varje gång man mäter den får man samma svar. Kanske det kan variera i liten grad, vilket jag inte alls känner till, men hastigheten blir inte helt plötsligt 4,82.  Man har även kommit fram till att en fjäder och en sten faller lika fort till marken, men i ett lufttomt rum. Här preciserar man att måttet inte håller när man måste ta luften i beaktande.

Jag har själv gjort experimentet med att låta ett tungt och ett lättare föremål falla till marken (dock inte en fjäder) och de faller ner samtidigt. Men om jag går ut och frågar andra om vad som är en bra och duktig lärare, får jag olika svar.

Om någon börjar tala om att lärare skall vara bra och duktiga, blir jag helt ställd av, som det verkar, övertygelsen om att det skulle finnas ett mått eller en definition på samma sätt som tyngdaccelarationen. På vilket sätt skall de vara bra och duktiga och enligt vems mått? Tror jag har skrivit några gånger på den här bloggen, men även i kommentarer i andra bloggar  – att den mest inbitna vetenskaparen börjar tala om bra och duktiga lärare, sekunden efter att denne har efterlyst vetenskaplighet för skolan, dess lärare och den pedagogiska, didaktiska och ämnesdidaktiska forskningen. I utvärderingar finns ofta bra och dåligt med t.o.m på universitetsnivå inom olika discipliner.  Hur skall man få lärarna att bli vetenskapliga om de själva blir värderade efter ovetenskapliga mått, dvs. efter hur man tycker något är – bra eller dåligt. För iom detta uppmuntrar man just det. Visst finns det värdeteorier och de är vetenskapliga, men de preciserar exakt vad de menar med de värden de talar om. När det gäller lärare, tycks man förutsätta att det endast finns ett enda mått och att alla förstår vilket man utgår från.

Konsekvensen blir att varje individ ser på bra och dålig lärare på sitt sätt (även om vi delar vår uppfattning med andra, men inte med alla) och resultatet blir ofta att man talar förbi varandra.

Utbildningspolitiker vill att skolan skall vila på vetenskaplig grund, att vetenskapligheten inom lärarutbildningen skall öka, att lärarutbildare skall vara lektorer och att all undervisning skall kvalitetshöjas enligt vetenskapligt mått, samtidigt som man i nästa sekund talar om att lärarutbildningen behöver locka till sig duktiga studenter och att vi måste ha bra och duktiga lärare. Hur kan man tro att vetenskapligheten hos lärare skall öka om man sanktionerar denna uppdelning som baserar sig på ett värderande och onyansering.

En del anser att jag är negativ mot allt värderande. Ja, då det leder fel och fokuserar på lärare egenskaper som hon eller han kan dela med de flesta människor oavsett yrkestillhörighet. Istället för att man fokuserar på vad uppdraget verkligen är och vilken kompetens läraren behöver. Talar man om bra eller dålig kompetens? Nej, är man kompetent så är man.

Överhuvudtaget verkar det finnas en tendens att bedöma yrken efter att dessa är möjligt att stoppa in i en typ av t.ex. formeln för gravitation … enligt Newton för att ta ett inte så lyckat exempel med tanke på att min fysiklärare sa att hans teori inte gäller längre. Men att det är en bra grund för att förstå hur man gått vidare. Einsteins tolkning skall tydligen vara mer korrekt än Newtons.

F=\frac{Gm_1m_2}{r^2}
Tänk om det vore så enkelt att dela in vår verklighet och våra liv i en formel och få samma resultat varje gång.
BRA Lärare = ————-
Jag är inte emot att någon säger att de vill ha en bra och duktig lärare, om de preciserar efter vilket mått de utgår från och att de visar på en medvetenhet om att det kan se ut på annat sätt. Det vill säga, att de är medvetna om att de inte står för någon universell sanning, utan att de utgår från sina egna eller de värderingar de rådande samhället vilar på.
**************

Meriteringsanställning mm.

SULF protesterar kraftigt över meriteringsanställningen som ersätter forskarassistenttjänster och biträdande lektorstjänster, eftersom man öppnar upp för att stapla åren. Något som kan innebära att lärarna kan få vänta mycket länge på att få en tillsvidareanställning. SULF meddelar idag att de anmäler regeringen för att bryta mot EUs visstidsdirektiv.

Bland annat reagerar man över

– Till skillnad mot vad som då gällde för exempelvis forskarassistenter görs inget undantag för den som varit sjuk eller föräldraledig, för att komma ifråga för anställning sju år efter doktorsexamen, säger Anna Götlind.

… men även att det kan gå ända upp till 20 år efter doktorsexamen för någon att bli tillsvidareanställd. Risken är att meritanställningen kan innehålla mest forskning och få undervisningstillfällen.

Regeringen har sedan tidigare uttryckt en önskan om att komma tillrätta med missbruket av tidsbegränsade anställningar och öka anställningstryggheten inom högskolesektorn. Det som nu beslutats om är ett steg i en helt annan riktning: De nya reglerna kan innebära mer än 20 års tidsbegränsade anställningar från antagning till forskarutbildning till den första tillsvidareanställningen. Det är en orimlig reglering. (SULF-Nytt juli 2012)

Kåre Bremer, rektor vid SU, svarar på SULFs rapport om urholkningen av grundutbildningen och menar att Björklunds uttalande om att det är sossarnas fel inte är någon rättvis beskrivning . ..

[….] Jan Björklund kommenterade rapporten i Almedalen med att urholkningen orsakats av socialdemokraternas utbyggnad av högre utbildning under 1990-talet. Det är ingen rättvis beskrivning. Systemet med ersättning i proportion till antalet helårsstudenter och helårsprestationer har införts i politisk enighet och tillämpats av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. Volymen på grundutbildningen, dvs antalet platser, är en annan sak. […]

Läs vidare på Kåre Bremers blogg

 

 

Särintressen eller enbart ologiskt tänkande

För det mesta gillar jag att försöka förstå hur andra tänker och tränga in i olika typer av tänkande, men ibland blir jag bara nervös och lätt irriterad då jag omöjligen kan förstå. Då tänkandet förefaller så ologiskt och bakvänt på något sätt. Jag försöker in i det längsta att tänka att det kan vara jag som inte håller med och att jag egentligen förstår, men inte vill göra det. Okey, nu till det jag har svårt att förstå gällande tänkandet kring en del saker inom utbildningsområdet.

1) För en del år sen kom det ut en undersökning om att 20% av eleverna i skolan vantrivdes. Vad gjorde man då, jo man gick in för att förändra allt efter dessa 20% med risken att istället skapa 80% som skulle vantrivas. För av dessa 100% var det ju 80% som trivdes såsom skolan var organiserad.

2) Man (politiker) menar att 13-14% av Sveriges befolkning inte klarar av teoretiska studier. Vad gjorde man då? Jo man sänkte kraven på yrkesutbildningsprogrammen och efterlyser att vissa av dem skall vara helt teorifria. Men man tänker inte alls på, som det verkar, att det är 96-97% som klarar teoretiska studier. Vart skall de ta vägen om de vill få ett praktiskt yrke men även teoretisk kunskap?

3) Man (politiker m.fl.) vill tillbaka till att ge endast saltentor eftersom man menar att hemskrivningar mm. uppmuntrar till fusk. Konsekvensen av detta kan bli inom vissa ämnen en kvalitetssänkning, då det inte är möjligt för de flesta att kunna böckerna utantill, så de vet exakt vilken sida de skall referera till. Och att en sådan studieteknik innebär ett intensivt pluggande inför tentan och att det mesta glöms bort efter en tid. Inom detta tänkande tar man inte beaktande att en hemskrivning är konstruerad på ett sätt att det är få som kan fuska, speciellt inte nu när det dessutom finns plagiatkontroller. Även här utgår man från ett fåtal och vill få till stånd en förändring, trots konsekvenserna. Varför ställer man inte frågan vilket som är värdefullast – att 95% lär sig mycket mer än att dessa lär sig mindre, men att bara 2% istället för 5% lyckas fuska på saltentorna.

4) Det förekommer generaliseringar utifrån enstaka exempel. Man hittar en eller två examensarbeten som inte borde ha blivit godkända eller man intervjuar två kritiska studenter om ett ämne, så ropar man efter förändring och åtgärder. Varför räknar man inte med dem som uttrycker sig positivt eller att majoriteten av examensarbeten nått godkänt.

Sen finns det en hel del utanför skolans områden, där det förekommer stora förändringar, som gör livet mycket svårare för majoriteten, på grund av ett fåtal. I vissa fall helt berättigat men i alltför många fall inte alls. Men det går jag inte på här och nu.

Men vad skall man göra då? För det är väl inte så att ”jag” tycker det är okey att fuska på tentorna eller att 13-14% av befolkningen inte klarar av sina gymnasiestudier eller att det är okey att 20% vantrivs i skolan? Nej naturligtvis inte, men det är ofta den respons jag får.

Om jag är snäll kan jag dra slutsatsen att det är särintressen från politikernas sida, dvs. att de bedriver partipolitik, och att dessa grupper får bli deras alibi för att en förändring skall kunna genomdrivas. Om jag är elak, kan jag dra slutsatsen att politikerna inte har en susning om hur det fungerar, dvs. att en hemskrivning inte är konstruerad som en saltenta. Mer om det i ett separat inlägg.  Men jag skall försöka hålla mig lite mitt emellan – politikerna har inte den utbildning som krävs för att se längre och att de tänker på kostnaderna på kort sikt.

Vad jag menar man skall göra är att fokusera på just de grupper det gäller. Hur skall vi skapa förutsättningar för de elever som till synes inte klarar av teoretiska studier på gymnasiet? Hur gör vi för att konstruera hemskrivningar så att det inte är möjligt att fuska i någon större utsträckning och hur gör vi för att ta reda på av vilka skäl som vissa uttrycker kritik och hur kan man förändra för just den gruppen. Kanske behöver vi öva upp förmågan till ett flexibelt tänkande kring dessa frågor.

PS! Varför tvingar man inte alla bilister att få in alkolås i sina bilar med tanke på att en del andra kör med alkohol i kroppen! DS!

Då sänker vi väl kraven i grundskolan också …

… och inrättar studiegångar med lägre krav inom de teoretiska ämnena. Varför skall alla som går i grundskolan kunna komma in på gymnasiets program som har hög teoretisk nivå.

Ja, med tanke på det senaste debattinlägget på SvD opinion där man menar följande borde detta var nästa rimliga beslut:

En andel av eleverna har inte de teoretiska förutsättningarna för högskolestudier men dessa elever kan ha mycket goda förmågor när det gäller praktiska ämnen. Jag uppfattar att det är just detta som ligger bakom regeringens införande av praktiska yrkesprogram på gymnasiet. (Elisabeth Fernell)

En fråga är vilka teoretiska krav vi talar om. En annan fråga är varför vi då inte skall sänka kraven i grundskolan i svenska, matematik m.fl. med tanke på att alla inte klarar av dem heller utan extra stöd, pedagogiska metoder, hjälpmedel. Det finns elever i grundskolan som kan resonera på samma sätt som elever på yrkesprogrammen, att de inte behöver det skolan erbjuder eller vill att de skall lära sig. Och de som är fullständigt ointresserade.

Självklart är det viktigt med kvalitet i skolan, och som Baylan skriver, med inspirerande, stödjande och motiverande lärare. Men det finns en faktor att addera i skoldebatten – individens förutsättningar för att klara de teoretiska krav som skolan i dag ställer. (SvD1)

Jag håller med Ibrahim Baylan när han menar att det inte är någon lösning att sänka kraven och att som Björklund föreslår ha yrkesutbildningar som är helt utan teoretiska ämnen. Håller även med att det knappast är att stärka utbildningarna.

Sökandena har minskat kraftigt efter den nya ordningen. Och det säger väl att det finns många som vill ha kvar den teoretiska delen. Det borde ha blivit rusning till dessa program av alla som inte anses ha förutsättningar för teoretiska studier.

[…] Vägen dit var lägre kunskapskrav och därmed slopad högskolebehörighet. Resultatet är att andelen elever som studerar på yrkesprogrammen har minskat kraftigt, vilket leder till brist på gymnasieutbildade inom en rad branscher.

Det är förvånande när man tror att det bara är inom teoretiska områden som man behöver teoretisk kunskap och att universitetsstudier bara kräver det. För att klara av universitetsstudier behövs även praktisk kunskap och en förmåga att kunna tillämpa teorier mm. Och livet är långt och byte av yrke blir alltmer en regel. Men även här ser man att rådande utbildningspolitik vill begränsa studier på universitet till att omfatta endast teori.

Unga människor vill inte gå in i en utbildningsmässig återvändsgränd. Att sänka kraven och kunskapsnivån är inte att ”uppvärdera” utbildningen, tvärtom. (SvD2)

Denna uppdelning mellan teori och praktik är olycklig och speciellt att man återinför den inom utbildningsområdet. Nej, satsa hellre på en undervisning som både i grundskolan och på gymnasiet skapar förutsättningar för elever med olika behov, olika intressen mm. Det vore att värdera upp utbildningen.

Kvalitetshöjning kan aldrig vara att sänka kraven. Och om man tror att elever väljer yrkesprogrammen för att de inte skulle klara av den grundläggande teoretiska kunskap som ger behörighet, kan vara ett tecken på att man tror det är svårare att lära sig ett teoretiskt yrke än ett praktiskt inriktat yrke.

Visst kan jag hålla med om att det finns fallenhet för antingen eller, men från det till att ta bort de teoretiska ämnen helt och hållet som Björklund vill är steget långt.