Debatt om fakta kontra kritiskt tänkande

Vill rekommendera en artikel som är publicerad på Skola och Samhälle – Max Wallinders – Håll käften!

En del reagerar på hur artikeln är skriven och att det förekommer uttryck som Håll Käften. Men, borde man egentligen inte reagera på att det skall behövas kraftuttryck för att överhuvudtaget få sin röst hörd. Min tolkning är att det här är en lärare som fått nog av att läsa och höra om skolan, dess lärare och hur de undervisar som inte stämmer överens med den verkligheten som de flesta lärare känner till.

Lärarna tillhör väl, liksom den grupp jag tillhör – lärarutbildarna, den grupp som bara får uttala sig eller blir tagna på allvar om det är något negativt man vill få fram till allmänheten.

Det är t.ex. PK att uttrycka sig negativt om lärarutbildningen och dess lärarutbildare. Själv har jag fått höra att jag försvarar det som är dåligt, att jag ingår i verksamheten och därför är blind, att det är mitt fel att skolan har problem, att jag har en större bevisbörda än alla andra som tycker till och att jag borde erkänna min inkompetens. Stämningen är väl numera på så sätt att man med alla krafter försöker att stoppa de som försöker att tränga igenom denna negativa rapportering. Och den står media till stor del för.

Det har blivit suspekt att trivas jobba som lärare och lärarutbildare t.ex. Hur kan man gilla sitt jobb, när det är så undermålig undervisning man sysslar med osv. och när det går studenter som inte anstränger sig tillräckligt mycket eller kan komma in utan att ha högsta betyg i alla ämnen? För just det sistnämnda är verkligen PK att uttrycka.

Jag har naturligtvis en helt annan uppfattning, kanske för att jag har insikt vilka studenterna är och vilka krav som ställs. Därför kan jag förstå i meningen begripa, Max Wallanders sinnestämning som artikeln ger uttryck för.

Jag är arg

Jag är riktigt, riktigt arg just nu ... eller rent ut sagt  – riktigt förbannad,

men jag tänker inte berätta varför!
För då blir jag ännu argare!

Skrämmande farligt förslag!

Nu har en cykelutredare kommit med förslaget att det är bilisterna som skall väja för cyklisterna. Jo det skulle nog fungera om cyklisterna hade körkort. Vi vet ju hur fotgängare uppfattade regeln att bilister skall stanna vid övergångsställen. De gick rakt ut utan att förvissa sig om att de kunde gå över och att bilisten uppmärksammat dem. Olyckorna ökade.

Sen trodde jag i min enfald att det redan idag är bilisterna som skall väja för cyklister, då dessa är oskyddade, även om de omfattas av samma regler, som t.ex. stanna vid rött ljus och inte cykla på övergångsställen.

Det är oerhört svårt att hinna se cyklister som kör i snabb fart på övergångsställena. Det finns ett övergångsställe vid universitetet som är skrämmande – tror det går ihop med en cykelväg. För cyklisterna kommer från både höger och vänster och de saktar inte ens in. Allt hänger på mig som bilist att hålla ögonen på dem. Men om jag först ser åt vänster och en åt höger igen och åt vänster, så hinner någon komma från höger.

Man kan fråga sig om inte alla som vistas i trafiken också skall omfattas av det regelsystem som existerar. Man kan skälla på bilisterna hur mycket som helst, men man har ett ansvar för sitt eget liv också. Om man inte begriper att en bil dödar även vid låga hastigheter om man har otur och bilen inte hinner stanna på stört, ja då skall man lämna cykeln hemma och ta bussen istället, samt undvika obevakade övergångsställen.

Det finns en del som vinglar fram också, med hörlurar som innebär att de inte hör när bilar närmar sig. Och man kan ju inte tuta åt en cyklist.

Det här utvidgade förslaget från cykelutredaren är skrämmande farligt, för cyklisterna. Men som bilist fasar jag för risken att köra på någon, även om felet inte skulle vara mitt eget.

Fixa särskilda cykelvägar istället!

Patrik Sjöbergs bok Det du inte ser!

Jag har under sommaren läst Patrik Sjöbergs bok om sitt liv  Det du inte ser. Det är en rak och ärlig beskrivning av hur han själv tänker kring saker och ting och hur han levde, men också en beskrivning av hur fri-idrottens villkor påverkar utövarna. En tränare som våldförs sig på de unga som vill nå framgång. Maktens totalitet! Media som pressar utövarna till max och allmänheten som förväntar sig rekord varje gång en fri-idrottare går ut på arenan.

Jag har alltid problematiserat ”sundhets-stämpeln” och min läsning av hans bok, ger mig stöd för att man aldrig får upphöra att problematisera det. För hur sunt är det egentligen att träna eller hoppa sönder sig. När omgivningen ändå inte förväntar sig annat än topp-resultat. Det som är det positiva är Patrik Sjöbergs egen attityd – han gick inte med på allt. Diva-later? Nej, ett sundhetstecken!

Boken kan rekommenderas, men det är inte någon trevlig läsning.

Likvärdighet, gemensamt innehåll och demokrati!

Diskussionen började hos bloggaren Tysta Tankar, då jag slog fram om hur en skola skulle kunna vara organiserad, dvs. en som fokuserar på elevernas intelligens, begåvning och intressen så att de skulle få en möjlighet att växa upp till starka och självständiga individer som kan göra egna val. Diskussionen hamnade i en återvändsgränd då bloggaren Jan Lenander förde in demokrati och likvärdighet i den. Och den fortsatte på min blogg om högerextremism, då han menade att mina ideér skulle tilltala den ismen, vilket jag inte förstod alls. Nu kommer frågan upp igen i mitt inlägg om Vad menar Eclund.

Jag tänker inte upprepa denna diskussion, men ändå koppla till det Jan Lenander efterlyser – ett centralt gemensamt innehåll som bestämts uppifrån i relation till likvärdighet. Jag menar att ett sådant innehåll, vilket innebär att alla skall kunna det,  leder till just yttre faktorer som betydelsen av vilka föräldrar man har och dess utbildning, vilken skola man går i och om man bor i en förort, mångkulturellt samhälle eller i innerstan (se t.ex. Bunars bok – När marknaden kom till förorten). Och att det blir den grupp som bestämmer det gemensamma innehållet som också är föräldrar till de barn som kommer lyckas bäst i skolan, dvs. betygsmässigt och gällande de kunskaper som anses vara värdefullast.

Alla elever är inte under samma tid, vare sig redo eller intresserade av att lära in ett speciellt innehåll, varför det krävs kompensatoriska åtgärder. För alla skall ju lära sig samma sak. Det handlar inte om att man endast ger eleverna möjligheten, utan att det blir mer av ett tvång. Om man då kopplar likvärdighet samman med detta, ser jag detta vara ”likhet” man egentligen talar om. Likvärdighet är för mig något annat. Det är att olikheter värderas lika. Och då tänker jag inte på eleven i första hand, då det här handlar om innehåll, utan om att inlärning av olika innehåll värderas lika. Men även förmågan att ta till sig detta innehåll (och då kommer vi in på elevens förmågor och intressen) är olika, men oavsett detta är det lika mycket värt – dvs. likvärdigt.

Jag skulle kunna utveckla detta mer i detalj, men jag nöjer mig med att ge en kort tolkning av likvärdighet som jag ser det.

När vi så kommer till demokrati – ser jag det inte vara speciellt demokratiskt att en grupp i samhället bestämmer vad andra skall kunna, hur de skall tänka och hur de skall leva sina liv. Det är inte speciellt demokratiskt att inte lyssna på unga människor och som lärare inte verkligen gå in för att stimulera deras begåvning inom detta. Oftast, sägs det, hör intresse och begåvning ihop. Om man kan sjunga har man troligen en vacker sångröst eller är musikalisk och kan öva upp sin röst. Och nu tänker jag inte på alla de som söker till Idol för att de vill bli kända för det är något helt annat. De som har begåvning för matematik och teknik är oftast, sägs det, också mycket intresserad av detta. Att vi inte alla gånger ser att intresse och begåvning hör ihop hos andra, kan bero på att deras intressen inte har uppmärksammats vare sig i hemmet eller i skolan och därför inte har utvecklat sin förmåga. Är man passionerat intresserad, ja då kanske yttre stimulans inte behövs i samma grad.

Man kan naturligtvis uppfatta det jag för fram är nu som ogenomförbart – och jag håller med. I den skola vi har är det inte möjligt utan att radikala, kanske rentav revolutionära (fredliga sådana) förändringar behövs för att det skall kunna ske. Men vi kan ändå försöka att byta perspektiv ibland och inom ramarna för det system vi har, lyssna på eleverna och anta en elevs perspektiv. Och vi kan i vilket fall följa Barnkonventionen.

Det finns inom barn- och ungdomsvetenskapen, kurslitteratur som handlar om barnperspektiv, barns perspektiv och ett barns perspektiv. Det perspektiv vi främst tillämpar är barnperspektivet – vi ser på barnet efter hur vi ser är det bästa för barn. Jag rekommenderar därför en läsning av Gunilla Halldéns artikel om distinktionerna mellan dessa perspektiv (www.ped.gu.se/pedfo/pdf-filer/hallden.pdf) . Man kan som jag ser det byta ut barn mot elev.

Andra artiklar av Birgitta Qvarsell är också läsvärda. En av dem hittar ni här (www.ped.gu.se/pedfo/pdf-filer/qvarsell.pdf)

Läs gärna Artikel 12 i Barnkonventionen!

Det finns också en hel del att säga om att barnets värld inte är densamma som den vuxnas värld. Men det är den vuxnas värld vi ofta vill förmedla utan att ta hänsyn till barnets. Det får dock bli ett annat inlägg.

Vad menar Eclund?

När jag läser Annica Eclunds inlägg på SvD opinion blir jag förvirrad. Hon är riksdagsledamot för Kristdemokraterna och utbildad SO-lärare. Hela inlägget är genomgående mycket svårt att få grepp om. Det innehåller många värderande uttryck, som inte förklaras och som jag ser det, finns en viss inkonsekvens. Kanske är det utbildningen till lärare som krockar med KDs värderingar.

En skola i toppklass är en förutsättning för att Sverige som nation ska stå sig väl även i framtiden. Det är viktigt för att varje barn ska få möjlighet att utvecklas så långt som möjligt utifrån sin egen potential.

Vad menar Eclund här med så långt som möjligt – i relation till den centrala styrningen, eller i relation till – ja vad? Sen kan man fråga sig varför hon menar att skolan skall vara i toppklass och vad det är som utmärker en sådan.

Hon skriver vidare om att de tar allvarligt på rapporter om minskad likvärdighet i samband med sossarnas slutsatser. På vilket sätt hör det ena ihop med det andra. Förstår inte kopplingen att likvärdighet inte skulle kunna uppnås om skolklasserna är socialt och etniskt heterogena. Jag kan iofs spekulera, men vad menar Eclund.

Därför tar vi allvarligt på Skolverkets rapporter om minskad likvärdighet i den svenska skolan. Men vi delar inte Socialdemokraternas slutsatser. De attackerar friheten att välja och friheten att etablera nya skolor. De vill att kommunerna ska se till att skolklasserna är ”socialt och etniskt heterogena” och att ”skolor som bidrar till ökad segregation” inte ska få tillstånd att starta.

Vidare skriver hon:

Alliansregeringens reformer med inriktning mot ordning och reda, kunskap, betyg, bättre uppföljning, vassare tillsyn och satsningar på lärarnas kompetens har varit helt rätt och kommer att få effekt.

och sen kommer föjande:

[…]Det är naivt att tro att man genom experters beslut på central nivå kan dirigera fram en högkvalitativ skola.

Men är det inte precis det man eftersträvar om man från centralt håll skapar reformer med inriktning mot ordning och reda, kunskap, betyg, bättre uppföljning, vassar tillsyn och satsningar på lärarens kompetens. För vilka ”experter” är det annars hon talar om. Och hur går det ihop med talet om att varje barn skall få möjlighet att utvecklas så långt som möjligt utifrån sin egen potential. Det verkar inte bli så stort utrymme för den egna potentialen. Speciellt om man skall värdera skolors resultat och stänga ner riktigt dåliga skolor. Det kan ju faktiskt vara så att eleverna får möjlighet att utvecklas utifrån sin egen potential, men ändå inte eller just därför inte når de resultat som jag uppfattar är Eclunds mått på vad som är bra eller dåligt, bättre eller sämst och framför allt – vad är en högkvalitativ skola?

Det är de dåliga skolorna som är problemet, inte de bra. Det viktiga är att lyfta de svaga skolorna, inte att hålla tillbaka de bra. Men de riktigt dåliga skolorna som är mycket svåra att förbättra, är det bättre att Skolinspektionen fattar beslut om att stänga. Låt i stället de bra skolorna expandera.

Jag håller naturligtvis inte med. Det är de dåliga skolorna (om de i verklig mening är det) som man också skall satsa på. Om inte, så förskjuter man problemet till nästa skola. Man bör ju först ta reda på varför skolorna är riktigt dåliga och vilket mått man utgår från. Och är det, som jag tror att det är resultaten som skall vara utslagsgivande, kan man fråga sig om inte skolor i speciellt utsatta områden är de som anses vara dåliga och stängs ner. Men varför är resultaten sämre i dessa skolor. Kanske för att de tolkat likvärdighet på ett annat sätt än den som kan mätas. Frågan är då om elevernas resultat eller möjlighet att utvecklas utifrån sin egen potential förbättras, om de tvingas åka flera mil till en skola med nya kamrater mm.

Det är alltid lätt att komma med lösningar, men ofta är de inte så enkla att förverkliga som man kan tro – eftersom så mycket spelar in. Det är lätt att skapa nya problem som är värre än dem man försöker lösa.

En sak hon inte tar upp gällande friskolorna är vinstintresset. Det är en skandal att våra skattepengarna tillåts gå ner i aktieägarnas fickor istället för att gå tillbaka till skolans verksamhet.

Mer pengar ger inte per automatik en bättre skola. Det är snarare så att det är dyrt att ha en dålig skola. Det viktiga är att pengarna används till rätt saker.

En sak kan vi i vilket fall konstatera och det är att pengar som inte går tillbaka till skolverksamheten, inte skapar en bättre skola utan endast en bättre ekonomi för aktieägare.